”Jan Björklund är allt för passiv”

Claes Nyberg saknar också energi.
 

‑ Han framstår ju som ganska trött. Man skäller på att Fredrik Reinfeldt är trött, men det här var det tröttaste talet hittills. Han är inte påkopplad vilket märks på kroppsspråket, tonläget och språkmelodin. Det finns en viss frånvaro. En partiledare måste visa att den tagit det på allvar, varit kreativ, lagt tid på sitt tal och övat för att få energin och åhörarna med sig.
 

Varför vill han inte mer?
‑ Folkpartiet ligger på ett betryggade avstånd från fyraprocentsspärren just nu. Men vad väntar de på? De ska väl ändå ha en tanke om att kunna bli det tredje största partiet i svensk politik. Nu har de lagt sig på en energinivå betydligt lägre än Miljöpartiet och Sverigedemokraterna.
 

Allmänt tycker Claes Nyberg att Jan Björklunds korta tal tillförde få nya element till debatten.

‑ Det enda som var intressant var att det var att han av partiledarna hittills som lyfte EU-perspektivet mest tydligt. Det hade jag väntat mig även av övriga eftersom detta är det sista Almedalen före EU-valet nästa år. Jan Björklund gör en bra historieskrivning och EU-avsnittet i talet kanske var hans tydligaste, liksom kopplingen mellan migration, jobb och välfärd.
 

Som utbildningsminister uppehöll sig Jan Björklund en hel del kring skolan och redovisade för framångarna under regeringstiden.
 

‑ När han försvarade skolpolitiken som förts sedan han blev minister visade han äntligen kampviljan. Det var också enda gången han fick verkliga applåder. När han kopplar på ilskan skapar det emotion vilket han borde våga göra oftare.
 

‑ Han har däremot en del att bevisa vad gäller sina uttalanden om det nya yrkesgymnasiet där ansökningarna faktiskt har rasat i botten. Han skapar en väldigt förenklad bild över skolans utveckling. Att säga att han redan i år har bevis på hur framgångsrika regeringens reformer är när det ännu inte finns några egentliga resultat, det är anmärkningsvärt.
 

Jan Björklund hade tidigare under dagen gjort ett utspel om krav på utbildningsgarantier för friskolor. Det kom inte med alls i talet.
 

‑ Det kändes som det enda nya i skolfrågorna av vikt som kom under dagen från Folkpartiet. Men varför ströks det i talet? Var det bara en testballong?
 

Skolan är fortsatt den enda fråga partiet starkt förknippas med, vilket borde vara en anledning till att nu ett år innan valet prata mer om annat, tycker Claes Nyberg.
 

‑ Man blir förvånad över att han inte driver andra frågor lika tydligt redan nu. Vad hände med försvaret och Nato-frågan? Ger han bort den till Kristdemokraterna för att ge dem ett handtag in i debatten? Och hur kommer det sig att ett parti som skriver att de är liberala över hela scenen, så tydligt lämnar över frågan om integritet till Miljöpartiet? Det berördes inte alls.

Claes Nyberg känner igen Jan Björklunds berättarteknik.
 

‑ Han brukar hålla sig till 3-4 anekdoter. Han utgår från det lilla för att berätta det stora. Han berättar exempelvis om en diskussion med en manlig undersköterska för att visa att han har kontakt med det vi ska förvänta oss vara utanför hans normala kontaktyta. Men är det inte så att vi just väntar oss den kontakten? Berättelsen där han kopplar arbetskraftsinvandring till jobbfrågan gör han däremot snyggt. Men för det mesta blir det förutsägbart när han ska brygga över från berättelserna till politiska värderingar och man får inga aha-upplevelser. Det är lite passivt och han tar ingen ny mark.
 

Passivt?
‑ Ett år före valet går han igenom skolreformerna som gjorts. Det är passivt. På andra seminarier säger Tomas Tobé (Moderat ordförande i utbildningsutskottet) att han är öppen för förslag och gärna diskuterar för att hitta gemensamma vägar framåt och ställer innovativa frågor medan Jan Björklund står här och förklarar det som har varit. Han borde istället peka på vad han vill göra nu. Det saknas en uppfräschad framtidsvision för hans skolpolitik. Och kontrasten till Moderaternas inspel gör att man undrar vem som styr skolskutan i Alliansen.
 

Jan Björklund skulle som exempel kunna utmana Sverigedemokraternas framtidsvision.
 

‑ Partierna är generellt dåliga på att bemöta Sverigedemokraterna. Det är gott så att partiledarna inleder sina tal med att bemöta Sverigedemokraterna i integrationsfrågan och ta avstånd från en politik som skapar mer motsättningar i samhället. Men partierna borde utmana Sverigedemokraterna på deras framtidsvision eftersom de inte har någon framtidsberättelse. Det är där tröttheten blir tydlig i ett tal som Jan Björlunds och där han med partiets idéarv har alla möjligheter att äga frågan. Gustav Fridolin som kontrast gjorde detta mycket bättre.
 

Claes Nyberg är dock nöjd med att Jan Björklund ton.
 

‑ Han håller verkligen i allvaret som huvudspår och håller sig borta från ironi och sarkasmer. Jag kan tycka att Fredrik Reinfeldt och de andra kan gå för långt i det och jag gillar att Jan Björklund avstår. Men då krävs istället mer av energi och patos. Hans grepp att ge alla i publiken en uppgift att själva undersöka tillståndet på arbetsmarknaden för unga ute på restaurangerna var också elegant och aktiverande.
 

Några raka besked bjöd Jan Björklund på.
 

‑ Det är uppenbart att han tar fajten med Anders Borg om värnskatten. Han gav även raka besked i regeringsfrågan där Folkpartiet inte ska ingå i någon rödgrön regering eller i samarbete med Socialdemokraterna. Det är skönt att han lämnar besked för tydligheten. Sedan är frågan hur taktisk han är och vilket stöd han har i opinionen för att upprätthålla blockpolitiken. Det finns alltid en fara i att cementera en position som han kanske sen tvingas backa från om det parlamentariska läget blir svårt att hantera.
 

Vad var syftet med talet?
‑ Jag tror det var att visa att Folkpartiet står fast vid sina reformer. Jan Björklund vill visa att han inte backar och att han står pall för trycket. De handlade mycket om att ge en bild av stabilitet och konsekvent handlande. Men tyvärr vill nog väljarna se mer energi framåt.
 

Jan Björklund målade upp bilden av sin företrädare, socialdemokraten Ibrahim Baylans tomma skrivbord, när han själv tillträdde som folkpartistisk utbildningsminister 2006. Beskrivningen fick Ibrahim Baylan att vrida sig lite ute i publiken och publiken att skratta.
 

‑ Det var en ganska rolig beskrivning. Och den socialdemokratiska regeringen var trött och idéfattig på skolområdet 2006. Men Jan Björklund kan heller inte leva på gamla lagrar liksom det han beskyller Socialdemokraterna för att ha gjort. Det kan bli hans och Folkpartiets fall i valet 2014.