Miljöpartiet upplever en renässans tack vare att klimatkrisen nu är uppenbar, ett ledarskap som efter tidigare väl dokumenterade kriser fungerar väl och en politik som i huvudsak rensats från sånt som uppenbart skrämmer för många väljare. Dessutom tjänar de gröna på att många partier inte bedömt klimat som en vinnarfråga.
Det påminner om när Maria Wetterstrand var språkrör och hade sådan trovärdighet att andra partier av ren självbevarelsedrift valde andra profilfrågor, med den skillnaden att de nuvarande språkrörens trovärdighet inte är på samma nivå. Som vi sett i de tidigare partivisa genomgångarna, är det inte uppenbart att den analysen håller hela vägen fram till valet och därför behöver också Miljöpartiet flytta fram positionerna. Ett problem är då att mycket av det Miljöpartiet föreslås bär prägeln av återställare, alltifrån Stadsmiljöavtal till reduktionsplikt ska i princip återinföras vilket kanske inte imponerar tillräckligt om andra partier flyttar fram positionerna. Är det realpolitiskt dags för de gröna att utforma politiken utifrån att de har ett enda riksdagsmandat norr om Dalälven och de främsta lokala framgångarna skett i storstäderna?
Miljöpartiet behöver också hantera att väljare skräms av det faktamässigt fullständigt rimliga konstaterandet att fossila drivmedel kommer att bli dyrare. Förvisso är det inte MPs egna väljare som blir avskräckta utan socialdemokraternas, men det är förstås ingen lyckad sits att vara ett sänke för partiet man stöttar i regeringsfrågan. Mer övergripande är det inte givet att den bästa vägen framåt är att så entydigt vara Socialdemokraternas utlokaliserade hållbarhetsavdelning, skulle man inte gentemot detta stora maktparti få mer i utbyte om det inte var så självklart hur man kommer att rösta i regeringsfrågan? Och riskerar man inte att gröna borgerligt sinnade väljare går till Centerpartiet om partiet faktiskt stärker sin klimatprofil?
Mattias Goldmann, vd för 2030-sekretariatet
Dela inlägg
Utvalda kategorier
Rolf van den Brink
DO JOBB
Inga lediga jobbannonser.