Henrik Sjöholm om VU och EU: Julafton för regeringen

Det är sannolikt inte bara Göran Persson och andra ”utanförsossar” som tycker att Socialdemokraterna borde säga ja till Europakten och därmed rädda regeringen från ett pinsamt nederlag i EU-nämnden. Flera av de vu-ledamöter som idag kommer att, mer eller mindre, tvingas till att uttala sitt förtroende för Håkan Juholt, skulle sannolikt vilja se Socialdemokraterna på regeringens sida ifråga om hur man ska rädda EU:s krisande länder.

 

Egentligen borde det vara självklart. Socialdemokratin har själv och uppfattas av många utanför partiet som ett parti med anspråk på att vara statsbärande. Exakt vad det innebär är väl otydligt, men sannolikt hänger det samman med saker som fick Göran Persson att bli populär: Förmåga att hantera Sveriges ekonomi och att representera Sverige väl i internationella sammanhang. Kossan Doris har lite med det att göra, även om det lägger till en dos folklighet. I dagsläget borde alltså ambitionen att vara statsbärande innebära en uttalad vilja att vara med och ta ansvar för Europas ödefrågor.

 

Nu fungerar partier i kris annorlunda, inte bara socialdemokratin. Istället för att välja en strategi och bygga förtroende utifrån denna tenderar man att börja leta efter de snabba lösningarna. Politiken kommer att handla om symbolfrågor, snarare än långsiktigt förtroendebyggare. Det är ofta skönt för stunden, och många socialdemokrater kommer säkerligen att känna viss tillfredsställelse av att få knäppa regeringen på näsan i EU-nämnden. Men, precis som då man kissar i byxorna, tenderar det att bli trist efteråt. Även om man vinner en votering, så kommer frågan hur Socialdemokraterna dels vill hantera EU:s skuldkris och dels vill öka Sveriges inflytande i unionen att kvarstå.

 

Det märkliga i sammanhanget är att det knappast har saknats områden där Socialdemokraterna skulle kunnat angripa regeringen. Vid sidan av höstens debatt om riskkapital i välfärden, så kvarstår problemet med den höga ungdomsarbetslösheten och det ”utanförskap” som regeringen vann valet på 2006 är sannolikt lika stort idag som då, även om begreppet förpassats till de tysta arkiven. Nu finns två skillnader mellan dessa sakfrågor och europakten, och det är inte skillnader som är smickrande för (s). Dels kräver samtliga dessa debatter att det finns en idé om vad man vill i stället, där oppositionen haft notoriskt svårt att leverera, vilket också statsministern hånade Juholt för i veckans partiledardebatt. Dels är de inte ”skarpa”, i meningen att man kan tillfoga regeringen nederlag.

 

För regeringen är det naturligtvis i ett avseende julafton varje dag för närvarande. Socialdemokraternas kris får regeringen att framstå som ett under av enighet, handlingskraft och styrka. Att sitta still i båten verkar för tillfället vara en säker valvinnare. Samtidigt finns det uppenbara problem med en instabil och oförutsägbar socialdemokrati, vilket beslutet om europakten visar. Risken är överhängande att regeringen saknar en stark och trovärdig samarbetspartner i frågor som kräver blocköverskridande beslut, även om man från tid till annan gärna söker sig mot Miljöpartiet i rena sakfrågor, som migrationspolitiken. Men Miljöpartiet i all ära, de ger inte de 60-70 % av rösterna som krävs för att signalera verklig ”nationell enighet”.

 

Samtidigt så är Alliansens problem med s-krisen små i jämförelse med vinsterna. S-krisen får återverkningar på den nationella politiken, men dess stora betydelse är att den riskerar att en gång för alla cementera bilden av ett parti som tappat kursen och regeringsförmågan och att den förmågan idag enkom besitts av Alliansen och Fredrik Reinfeldt. Oavsett utgången av dagens VU-möte, så lär Håkan Juholt ha svårt att framstå som en värdig, regeringsfähig och kraftfull utmanare om statsministerposten år 2014. Socialdemokraterna har alltid varit skickliga maktpolitiker och mästare i att fokusera på den väsentliga frågan, nämligen regeringstaburetterna. Därför är det, utifrån sett, märkligt att det överhuvudtaget diskuteras om Juholt kan sitta kvar.

 

Henrik Sjöholm, Sjöholm och Notini.