”Han vågade inte lämna manus”

– Spontant tycker jag det var ett oengagerat tal. Jag har hört betydligt bättre tal av Fredrik Reinfeldt. År 2010 höll han ett lysande tal i Almedalen. Då vågade han lämna manus. Det gjorde han inte en enda gång nu. Talet var monotont. Kroppsspråket var inte offensivt. Han är nog pressad och har tryck på sig att leverera. Han vågade inte ta ut svängarna, säger Sandro Wennberg.
 

I det läget handlar det om att säkra att medierna får ut rätt bild.

– Journalisterna gör alltid ett referat oavsett hur talet var, och gör man inte bort sig får man ut sitt budskap.

Sakinnehållet i talet var något annorlunda än vad det brukar vara.

– Möjligen var det mindre fokus på ekonomiskt ansvar. Han använde flitigt nyckelord som trygghet och berättade om fortsatta reformer. Han fortsatte att visa förståelse för människors vardag, så mycket så att det nästan blev en överdos av berättelser från hans besök i verkligheten. Men det var talskrivarhistorier utan kött och blod.

Sandro Wennberg saknar komponenter i talet.

– Talet innehöll oväntat lite om skolan och utbildning. Klimatfrågan nämnde han bara en gång.

Fredrik Reinfeldt trummade även in partiets nya epitet, det moderna arbetarpartiet.

– Det är på gott och ont. Det kan signalera att partiet inte uppfattas modernt. Men ”modernt” kan också vara ett bra ord att använda i jämförelser med Socialdemokraterna.

Det kanske mest nya i talet var förslaget på en jobbpakt mellan arbetsgivare, regeringen och fackförbund och som ska se till att fler unga får jobb. Men kortet spelades bort, anser Sandro Wennberg.

– Det var en nyhet, men jag förstod inte vad han menade, vad staten skulle stödja. Han hade lunnat vara tydligare. Nu höll han en dörr öppen, som inte behövde vara det.

Sandro Wennberg finner en del sympatiska och smarta drag i talet.

– Det han sa om att alla ska med, alla behövs och alla får plats är sympatiskt. Det är lovvärda ambitioner, men politiken verkar inte ha lett dit och många känner sig inte behövda. Sedan är det smart att använda ordet ”skuldstormen” i samband med den finansiella krisen i Europa. Det visar på något som kommer utifrån och som regeringen inte rår över, ett sätt att slippa ta ansvar.

Ansvar får däremot andra grupper ta.

– Han pekade ut grupper som har problem. Det är ett sätt att slippa ta ansvar för politikerna, säger Sandro Wennberg.