Gustav Fridolins tal: ”en klockren pyttipanna”

‑ Retoriskt är det ett väldigt skickligt tal. Även om det i grunden var ett pyttipanna-tal med fler delar som inte direkt hänger efter varandra, säger han.
 

Trots att talet spände över många olika områden, lyckades ändå Gustav Fridolin hålla det samman, anser Fredrik Runsiö.

‑ Han använder en ramberättelse om Almedalen som en demokratifestival, ett rockparty som vilket som helst. Då kan han berätta om seminarier som ska ske i morgon, om killarna som läser i programbladet, om att det är bara fem seminarier om EU-programmet och att de arrangeras av EU skeptiker. Det ger honom chansen att berätta om sin vision, om FRA, integrationsfrågan, mediernas betydelse, miljön, jobben. Det fungerade klockrent.
 

Varför vill han använda Almedalen som ram?
‑ Han är folkbildare och vill visa upp Almedalen som positiv företeelse. Det är en scen som passar Gustav Fridolin och hans värderingar.

Fredrik Runsiö gillar talskrivarens bildspråk.
 

‑ Han beskriver Cadillac Eldorado som en bil med vingar. Men det finns inga rationella argument för att en bil ska ha vingar. Det låter han bli en bild över sin vision, framåtrörelsen, framtiden, han idé om en lite modigare, snabbare människa. Han säger sig vara beredd att avstå ett femte jobbskatteavdrag så att eleverna inte ska få huvudvärk. Han säger att regeringens klimatskuld skulle få Lehman Brothers konkurs att se ut som ett kvitto på O’Learys.
 

Men talet byggdes inte bara av snyggt bildspråk. Även två huvudmotståndare pekades ut.
 

‑ Helt tydligt pekade han ut Alliansen, Centerpartiet, Folkpartiet och Anders Borg. Och sedan är det jobbskatteavdraget. Han vill visa att alliansen är idéfattig, bara har jobbskatteavdrag och besparingar att komma med, bilden av den idélösa alliansregeringen.
 

Fredrik Runsiö identifierar den starkaste respektive svagaste delen i talet.
 

‑ Starkast blir det när han pratar om värderingar, som stycket om FRA, där är han tydlig. När han sedan går in på de tunga sakområdena blir talet svagare, det blir fluffigare, skolan kan han ju som lärare, men han får ingen kläm på vad han vill. Det blir mer riktat mot regeringen.

Fredrik Runsiö gav sig också in på att försöka få publiken att skandera Free Dawitt, Free Dawitt.
 

‑ Det var modigt. Den är ju lite svår i Almedalen. Det fungerade halvbra och blev i alla fall inte pinsamt.
 

Förutom en entonig och knarrig röst, tycker Fredrik Runsiö, att Gustav Fridolin är en skicklig talare.
 

‑ Han byter tempo, han stjäl friskt från Olof Palme och han var med i talet och sa till publiken när den inte skulle applådera. Och så är det uppenbart att han gillar att tala.
 

Talet kändes dock långt och Gustav Fridolin tappade mot slutet, berättar Fredrik Runsiö.
 

‑ Det tog slut på energin. Och att citera Ellen Key, det fungerar i en skolsal, men inte här.
 

Talet saknade också tydliga punch-lines.
 

‑ Det gjorde att publiken inte visste när den skulle applådera.
 

‑ Med undantag för bostadspolitiken målade han upp valstrategin och valfrågorna, med äldreomsorg som runner up. Det är början på valrörelsen. Han målar upp Alliansen som ett begrepp med ett femte jobbskatteavdrag som enda vision och sedan kan han berätta hur pengarna hade kunnat användas i stället.