Klimattoppmötet COP18 har dragit igång och luttrade delegater har lärt sig att tona ned förväntningarna. Inte nog med att vi inte ska vara lika förväntansfulla som inför toppmötet ”Hopenhagen”, vi ska inte ens räkna med lika mycket som från fjolårets konferens i Durban. ”Lika viktig som vilken annan klimatkonferens som helst” säger FN:s klimatpanels generalsekreterare Christina Figueres och försöker därmed förekomma kritik mot att Doha inte levererar. Det kommer ju alltid fler klimatkonferenser…
Men COP18 är ingen mellankonferens. På minst tre områden är det totalfiasko om Doha inte levererar:
 
en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet
Det måste beslutas nu annars blir det ett stort glapp när den första löper ut vid årsskiftet. Utsläppsminskningen man beslutar om måste vara allra minst de 25 % världens länder satte som lägre gräns i Durban, annars blir svekdebatten hård.
 
pelregler för det långsiktiga, globala klimatavtalet
Det ska vara färdigförhandlat 2015, vilket bara kan hända om världen enas om regler för att ta fram reglerna. Att begränsa temperaturhöjningen till max två grader måste bli en slags portalparagraf för att få acceptans för processen.
 
nya pengar för klimatet
Efter årsskiftet är ”fast start”-pengarna slut, och den nya Green Climate Fund har tomt i kassan. Utan ett snabbt tillskott blir det inte mycket gjort och fonden mister all relevans.
 
På alla tre punkterna kan man vara optimist utan att få en dumstrut på huvudet. EU-EES har lovat en andra Kyotoperiod och att Australien kort före konferensen hoppade in ger den nya drivkraft som behövs när konkursmässiga EU-stater drar öronen åt sig. Världsbankens uppmärksammade larmrapport om fyra graders temperaturhöjning har satt press på förhandlarna att inte komma tomhänta hem, och både USA och Kina verkar ha ett stärkt klimatengagemang. Klimatfonden blir knappast överfull denna gång heller, men flera av våra grannländer verkar redo att publikt stoppa in rejäla summor redan under pågående möte.
Det går förstås att vara pessimist också. Även om vi lämnar Doha med ”Kyoto 2” under armen så står det för en pinsamt liten del av världens utsläpp och kommer inte ens att gälla förrän länderna ratificerat det vilket är ett halvår bort eller mer. Även om vi får spelregler för det långsiktiga avtalet, så börjar det inte gälla förrän år 2020, och klimatlarmen är akuta här och nu. Pengar till klimatomställningen nu betyder inte den långsiktiga, stabila finansiering som behövs för att hejda klimatförändringen.
Vem får rätt, optimisten eller pessimisten? Osvuret är bäst i den mest nedtonade men viktigaste klimatförhandlingen på länge!
 
Mattias Goldmann, grön lobbyist