Aron Etzler: Timbro och högern har manglat oss i 30 år

Vid fem år skulle han bli astronom, vid elva fotbollspelare och vid 17 rockmusiker. Men Aron Etzler blev chefredaktör för vänstertidningen Flamman.

– Jag kanske ändå inte föll så långt ifrån trädet. Jag kommer från ett intellektuellt hem med vänsterengagerade akademikerföräldrar och har alltid varit intresserad av samhälle, politik och historia. När jag var fem år, satt jag och fejkade Ekot-utsändningar och spelade in på band.

Den förra chefredaktören ringde för åtta år sedan upp Aron Etzler som då bodde i Malmö och var folkhögskolelärare.

– Jag trodde aldrig att jag skulle få ett sånt jobb, men kanske var det precis det jag ville. Jag var osäker på hur jag skulle klara det. Jag hade ju inte haft någon chefsposition förut och har fått lära mig den smärtsamma vägen. Det fanns ju inga chefskurser.

I dag sitter Aron Etzler på en symbolisk fällstege. Han är opinionsbildare. Han har makt. Vad gör han av detta?

– Jag har ägnat tio år att förstå varför arbetarrörelsen inte lyckas vända opinionsmatchen mot arbetsgivarna och högern. Jag har ägnat mig åt välfärdsstaten, facklig mobilisering, partiernas roll. Jag har två böcker om detta. Jag tror mig ha funnit en del svar.

– Objektivt står mänskligheten inför en mycket större utmaning. Klimathotet. Och det som sannolikt föregår det, peak oil. Många experter anser att oljepriserna rusar i väg mycket snart, någon gång runt 2014. Utan föreberedelser kommer samhället som vi känner det i dag inte att fungera.

– Vi i den unga vänstern har ägnat de senaste tio åren åt att försvara välfärdsstaten. Nu står många av oss inför något som är okänt och väldigt stort. Ingen vet konsekvenserna i dag. Det kan innebära obehagliga saker. Det är början på slutet för kapitalismen som ekonomiskt system. De första följdeffekterna är ekonomisk kris, massarbetslöshet och en stor risk för etniska motsättningar.

– Ja. Alla inser i bakhuvudet att det inte är hållbart. Klimathotet är reellt. Men om partier ska vinna val ska man inte prata om det. Åtgärderna är impopulära. Men trots att vi har haft stark tillväxt, finns en klaustrofobisk miserabel känsla i politiken som gör att många människor och politiker är oroliga för framtiden. Det finns ett enormt psykologiskt behov av att hitta syndabockar. Många som kanske avlastar sig genom att och tycka att kvinnor i burka är hotet i stället. De motsättningarna läggs ut i land efter land.

Aron Etzler ser en roll för arbetarrörelsen.

– Ställer man frågorna rätt, blir allt intressant. Arbetarrörelsens historiska mission handlar om generell välfärd och full sysselsättning. De målen är viktigare än någonsin i en ekonomisk krissituation. När resurserna krymper är fördelningen av dem ännu viktigare. Men arbetarrörelsen står inför något som aldrig skett förut, fixa full sysselsättning utan stark tillväxt. Hur detta ska gå till, måste uppfinnas.

– Någonstans i ett bankvalv och på en myndighet finns förstås en plan B som ska användas vid peak oil. Men jag kan inte se att något parti tar detta på allvar. De rödgröna pratar mycket om klimatinvesteringar. Men en rörelse som inte fullt ut vågar ta tag i samhällets stora problem hamnar i bakvattnet. Där förlorar de en möjlighet att sätta agendan.

I valrörelsen fick inte klimatfrågan någon avgörande betydelse.

– 49 öre i bensinskatt ser Reinfeldt som ett hot. Om fem år kanske bensinen kostar 49 kronor. Miljöpartiet vill nog heller inte prata om det och undvika att bli utmålade som alarmister. Vi har fått ett sådant klimat där det sakpolitiska innehållet väger lätt jämfört med vad tusentals tyckare, experter och tidningar säger.

Valrörelsen handlade i stället mycket om trovärdighet, anser Aron Etzler.

– I slutändan pratar vi inte politik längre utan vem som ser mest statsmannalik ut. Där är moderaterna skickligare än sossarna. Frågar du vem som helst på gatan så vet de vad moderaterna vill. Frågar du det om socialdemokrater, vet inte folk det. Socialdemokraterna har mumlat för mycket och varit för otydliga. Och svaren hänger inte ihop. Moderaterna struntar rätt mycket i det och säger vad de vill. Vi har massarbetslöshet. Samtidigt påstår Moderaterna att de är det enda partiet som kan fixa jobb. Allt talar emot det. Men de bara kör på. Timbro och högern har kört på 30 år och skiter i vad som händer.

Det här är ett underbetyg till arbetarrörelsen, anser Aron Etzler. Men borgerligheten har lärt sig läxan.

– Den lärde de sig 1968. Borgerligheten fattade att om de inte gjorde något drastisk skulle Sverige glida dem ur händerna. Då anlitade de Sture Eskilsson för att ta hand om det.

Mer än 40 år senare är det dags för arbetarrörelsen att lära sig.

– Vi måste sätta oss och säga shit. Vi förlorade samhällsmakten. Men sossarna vill inte göra det. De vill inte sitta i en under dog-position. De är fortfarande det statsbärande paritet.

När Aron Etzler intervjuade Göran Persson påstod den före detta statsministern att arbetarrörelsen i dag är lika stark som för 20-30 år sedan. Aron Etzler själv anser att det är ett ”häpnadsväckande påstående” när vänstern och arbetarrörelsen i ”land efter land backat drastiskt”.  Men backar inte arbetarrörelsen samtidigt som den borgerligare tjänstemannasektorn växer? Tjänstemännen tycks inte höra hemma i arbetarrörelsen.

– Det finns inget som säger att tjänstemän och arbetare, eller medelklass och arbetare, inte kan ha ett gemensamt projekt. Det handlar bara om att formulera ett projekt som båda tjänar på. Men dag i det politiska spelet ställs ofta medelklassen mot arbetarklassen. Moderaterna har framgångsrikt spelar på medelklassens kortsiktiga ekonomiska intressen. Nu får man sätta sig ner och fundera på hur det framtida välfärdskontraktet ser ut.

– Hänsynslös opinionsbildning. Anställ de bästa ideologiska krigarna, inte de mest lojala. Det inbegriper också att man tappar kontrollen. Det högermänniskorna föreslår är tokerier från Timbroflanken. Men de för ett ideologiskt krig på ett effektivt sätt. Arbetarrörelsen tror inte att det går att förena ett nästan kameralmässsigt kommunpolitiskt ansvar med att kasta sig ut i strid med galenpannorna. Så högern får en frihet att diskutera idéer. Vänster får inte det. Vi ska alltid diskutera vad som är realistiskt nästa månad i Skellefteå. Arbetarrörelsen måste kasta sig in i idékriget, prata värderingar och långsiktiga mål.

Arbetarrörelsens svårigheter att sätta agendan handlar även om inställning.

– Jag letar efter en stridinställning. Högern har manglat oss 30 år, medan vänstern mumlar. Varje dag kommer ett klubblag från höger. Dagen Nyheter manglar på med högerpropaganda varenda dag. Från vänstern har vi Dagens Arenas vars sista nummer före valet handlade om ett antikt drama. Det är som att se soldater attackera ett gäng filosofer som röker pipa i gräset.

– Man kan inte förlita sig på någon självständig jobbtillväxt i den privata sektorn. Ju mer otyglade marknader, desto svårare är det att nå full sysselsättning. Vi hade en stat som var en stark ekonomisk aktör som beredde plats för kvinnorna som kom ut på arbetsmarknaden. I Holland sög man aldrig upp arbetskraften, utan började förtidspensionera folk. Nu är Sverige i exitstrategi. Jag kan inte se att Fredrik Reinfeldt har gjort något åt det. Folk är osysselsatta. Men blir tillsagda att söka jobb.

Aron Etzler är övertygad att vänsterregeringar ordnar jobben bättre än högerdito.

– Absolut. De latinamerikanska länderna är några av de mest framgångsrika för att de styrs av vänsterregeringar. Ibland framställs Kina som det mest kapitalistiska landet, men där finns medveten politisk styrning över valuta, utbildning och industriutveckling. Titta man på alla framgångsländer, tror jag de har medveten ekonomisk politik från regeringen. Ett tag trodde man på de nya länderna, som Lettland, där marknadskrafterna fick härja fritt men många av dem är bankrutt. Men framgångarna byggde på lånade pengar.

Moderaterna har tagit på sig att driva en arbetslinje. Aron Etzler är inte imponerad.

– Alliansen planerar att få ner arbetslösheten till 6 procent till 2014, samma som Göran Persson hade år 2006. Det är oerhört lågt ställda ambitioner. Alliansen tror inte själva på sin politik. Roger Mörtvik (TCOs samhällspolitiska chef) sa jag när intervjuade honom att han inte kunde se något hos blocken som får ner arbetslösheten snabbt. Jag tror det stämmer. Jobbpolitiken är det verkliga skälet att Socialdemokraterna ligger risigt till. Man kan inte bara säga utbildning och praktikplatser.

– Kortsiktigt finns traditionella lösningar som att satsa i offentliga sektorn. Det finns behov av vård och utbildning. Jag skulle helst se att skatterna hade höjts, då hade det funnits mer pengar. Det är bra med höghastighetståg, men det behövs en snabb upprustning av det befintliga järnvägsnätet. Folk dör ju för att järnvägen inte fungerar. Jag vill se en massiv satsning på vindkraft med kanske 20 000 människor anställda i vinkraftsindustrin. På längre sikt måste vi ordna full sysselsättning utan tillväxt. Samhället kommer att falla sönder om vi inte ordnar det

– Det ska jag ägna de närmsta åren år att undersöka och bilda opinion kring. Fördelningen blir viktigare i en situation med få resurser. Det kan vi se i historiska bristsituationer. Under andra världskriget kunde folk genomlida enorma uppoffringar eftersom man delade på bördan, men när det inte skedde längre rasade Sovjet samman.

– Vi har en väldigt hög konkurrenskraft. Det har inte på lång tid varit ett problem i svensk ekonomi. Produktiviteten har rakat i höjden. Priset för det är det berömda utanförskapet. Vi borde fundera mer på priset att folk svettas ut på jobbet och att människor kasseras. Ska vi bibehålla konkurrenskraften och minska oljeberoendet, behövs välutbildad arbetskraft. Annars får vi gå den väg som regeringen tydligt anvisar: låglönevägen. Det är inte klokt att uppmana unga att städa hos rika människor. Var finns produktivitetstänket kring det? Ska 20 procent serva pr-folket och börsmäklarna. Det blir en produktivitetsminskning om man lägger ihop det. Det som en gång gjorde Sverige till värdens mest effektiva länder vara att man tog bort sådana jobb och styrde över resurserna till de viktiga jobben i samhället i stället.

– Jag måste passa. Jag hade inte väntat mig att jag skulle sitta här för tio år sed Är de något jag gör är det behålla nyfikenheten på verkligheten. När jag inte är nyfiken vill jag dö. En led i detta är att inte fantisera om framtidscenarier.

ARON ETZLER UTANFÖR JOBBET
Lyssnar på
Säkert, fast det första albumet var bättre än det nya. Televisions Marque Moon. Så spelar jag bas i ett coverband som bara spelar låtar av postpunkbandet Magazine.

Läser
Jag har tyvärr bara läst facklitteratur senaste året. Jag läste Jan Guillous memoarer, som var extremt intressanta. Sedan tycker jag alla ska läsa The Political Brain, Drew Westen. Den ger en realistisk bild över hur människor väljer politiskt parti. Man väljer som ett spår i livet. Mer hjärta, värderingar och ideolog i politiken, alltså.

 Tittar på
Sopranos är världens bästa tv-serie. Och The Wire. Det är obegripligt att Mad Men nämns i närheten av de två. Den enda förklaringen är att Mad Men också skildrar klaustrofobiska känslan vi befinner oss i nu. Precis som filmen Revolutionary Road, som handlar äktenskap med två människor som försöker göra karriär.

Förebilder
LO i Trondheim och det socialistiska partiet i Nederländerna.

Drivkraft
Nyfikenhet. Och det faktum att vi alla hänger ihop. Jag kan inte vara en lycklig människa i en olycklig värld.

Tre opinionsbildare som vi kommer att lyssna på om 10 år
Anna Dahlberg på Expressen är klok och sansad. Peter Wolodarski på DN har väl ett och annat hjärnsläpp, men de två har lite bredare perspektiv och är inte bara krigare. Daniel Suhonen, chefredaktör för Tvärdrag, och Ali Esbati, vänsterpartist, Marika Åsbrink-Lindgren, Andreas Malm, journalist och Kajsa Ekis Ekman, författare. På den gröna flanken har vi Gustav Fridolin som vet vad det handlar om.