S-ledaren Magdalena Andersson avbryter försöken att bilda regering efter att Vänsterpartiet bestämde sig för att rösta för moderaten Andreas Norlén för ytterligare en mandatperiod går den politiska analysmaskinen för högvarv.
Jag tänker att då finns det tre väsentliga saker att fundera på:
Vilken var och är Socialdemokraternas strategi och hur funktionell är den?
Vilka opinionsbildning sker nu inför den kommande processen?
Hur ser vägen fram ut?
allting har sin början
Först, kanske är några ord om hur jag tror vi hamnade här är på sin plats.
Jag skulle säga att soundtracket för dagens situation komponerades av Stefan Löfven år 2014. Var det Internationalen i sordin? Nej, snarare en dissningssnyftare som än i dag ringer i öronen hos Vänsterpartiet och då inte minst hos en avgörande person.
Vänsterpartiet hade lojalt backat upp Socialdemokraterna under valrörelsen för att få bort Alliansregeringen som hade goda chanser att få en tredje mandatperiod. Efter valsegern kom det bara ett samtal från Stefan Löfven, där han tydligt gjorde klart att Vänsterpartiet inte skulle ingå i en regering och att frågan i stället hade gått till Miljöpartiet.
Vänsterpartiets dåvarande partiledare Jonas Sjöstedt gav några dagar senare ändå ett tydligt besked om att han tänkte ingå i Socialdemokraternas regeringsunderlag mot kravet att vinstförbud i välfärden skulle genomföras. I stället fick han uppleva mandatperioder med högerpolitik, med sänkta och avskaffade skatter för att blidka L och C, ja den S-ledda regeringen fick till och med köra på borgerliga budgetar. Det blev en förnedring som Jonas Sjöstedt och andra vänsterpartister inte har glömt och som ledde fram till kongressbeslut om att inte släppa på krav på statsrådsposter för att backa i en S-ledd-regering. Såvitt jag förstår är Jonas Sjöstedt också aktiv i hur Vänsterpartiet agerar nu. Det är dags för revansch.
S som i strategi
Uppenbarligen har Socialdemokraterna lutat sig tungt på opinionsmätningarna. Partiet har uppträtt kaxigt och bjöd så sent som 18 augusti 2026 in 70 utländska diplomater till partihögkvarteret för samtal inför det kassaskåpssäkra. Och siffrorna såg ju bra ut då. S skulle inte göra ett kanonval, men L skulle åka ut och SD stärka sig mot ett än mer försvagat M. En ganska perfekt storm ändå att bilda regering ur. Socialdemokraterna har haft 200 personer som har jobbat med valet på kansliet. Kommunikationen har skett vi egen inhouse-byrå. Den första delen av valkampanjen ”En ny riktning för Sverige” togs emot väl, men när kommunikationschefen Emelie Schröder presenterade den senare delen ”Dags att ta Sverige på allvar” togs undrade delar av LO-sfären vart valstrategin tog vägen. Det ekade av Monas Sahlins ”Vi kan inte vänta” från förloraråret 2010, två generiska budskap som i princip alla partier kan skriva under på närsomhelst och som mest handlade om den egna önskan att erövra akten.
Trots den kraftfulla bemanningen på S-kansliet tycks det inte ha funnits förmåga att förutse att valresultatet skulle landa så långt från den av opinionsinstitutens utstakade vägen. Kanske hoppades även S-strategerna på att KD skulle gå starkt och kunna bli en räddningsplanka.
Ja, det blev ”Hejdå Tidö” med tårtkalas utanför Sveavägen 68 anordnat av valgeneral Gösta Brunnander. Men det framstår likväl, som om den manliga kärngruppen av strateger: Tobias Gerdås, Odd Guteland, Nils Vikmång och Axel Björneke, inte fått fram någon plan B under de två sista veckorna före valet då det blev mer uppenbart var det skulle barka.
Vänsterpartiets kampvilja och knallhårda linje kan ha underskattats. S läcker ut till Aftonbladet att Socialdemokraterna ”arbetar hårt med att försöka få till möten med Vänsterpartiet” att ”V har undvikit att svara och även ställt in bokade möten, enligt en S-källa”. Vänsterpartiets kommunikationschef Anna Herdy svarar på X:
”Detta är helt enkelt inte sant” och vidare ”Det som händer nu är att de försöker skydda Magdas face, eftersom S inte gjort något för att få tillstånd en förhandling”.
Vad det handlar om är att S bjudit in V till möten och men där inte ministerposter ska diskuteras och därmed är det inga seriösa inbjudningar som V ser det.
Socialdemokraterna är en ännu en ganska bred kyrka, och åsikterna om strategin kring regeringsbildningen går isär. En del tycker att det går enligt plan, att Magdalena Andersson visar pondus när hon praktiken ber Vänsterpartiet att pröva lyckan med Tidödelen av svensk politik. Den här falangen tycker att det är läge att sitta still i båten, kanske vänta ut ett försök från Ulf Kristersson att bilda regering och se hur den spelplanen faller ut efter det.
En annan falang tycker att Socialdemokraterna ska gå Vänsterpartiet till mötes och lyfta in dem i regeringen, typ ’hur svårt kan det vara’.
de nyttiga ido…opinionsbildarna
Extra intressant nu förstås att studera hur opinionsbildare kopplade till och kanske försörjda av arbetarrörelsen agerar nu för att bidra till bildsättningen:
Lars Stjernqvist, tidigare partisekreterare (s), vill minska betydelsen av val av talman:
”Jag förstår förstås att Vänsterpartiet har andra motiv, men jag tycker det är bra om riksdagens nya majoritet markerar att man vill bryta den hårda polarisering som präglat svensk politik under senare år” (Facebook).
Den förra EU-parlamentarikern (s) Jan Andersson är inne på samma linje:
”Är Vänsterpartiets stöd till Tidös talmanskandidat en katastrof? Ändå inte. Talmannen har mer än representativ roll än en partipolitisk roll. Vänsterpartiets stöd kan mer ses om en stridsförklaring gentemot de tilltänkta samarbetspartierna S, Mp och C” (Facebook).
Det kan dock konstateras att Andreas Norlén i första han ser sig själv som en moderat och i andra hand talman och att han såg till att kalla in riksdagen under sommaren för att rösta om avskaffande av mängdrabatterna för kriminella, något som S inte ville göra och som blev ett av valets hetaste debattämnen. Talmannen bestämmer också tempot i regeringssonderingarna.
Daniel Suhonen, på den av facken inom 6F försörjda tankesmedjan Katalys, hjälper till med att skuldbelägga V:
”Problemet är alltså att Vänstern slår på Sossarna och försvagar Magdalena Anderssons auktoritet som regeringsbildare. De höjer Centerns smak på radikala nyliberala reformer. De stärker högerns ytterligare att kanske få sista given i en talmansrunda genom en moderat talman. Och de kräver att Magdalena Andersson ska ge dem det enda Magdalena Andersson inte ensam kan besluta att ge dem. Hon har ingen hållhake på Centern. Hon kan inte tvinga dem. Ett samarbete med Centern kan inte bråkas eller tvingas fram”.
Och vidare:
”Hade S, V, Mp haft majoritet är det för mig närmast givet att Vänsterpartiet skulle komma in i regeringen. Nu har vi inte denna majoritet utan förutsättningarna är att i en högerlutande riksdag (sett till ekonomisk politik) få till en vänsterlutande regering som kan stoppa Tidö-politiken och genomföra betydande reformer och förbättringar. Men den felande länken är att Vänsterpartiet backar från sitt krav på regeringsposter”.
Peter Gustavsson, ledarskribent Dala-Demokraten, redaktör för Tidningen Rörelsen och författare till boken Hej då Tidö, vill flytta ansvaret från Magdalena Andersson:
”Nästa steg nu är väl att Andreas Norlén ger sonderingsuppdraget till Nooshi Dadgostar. Hög tid att Vänsterpartiet och Centerpartiet börjar prata med varandra direkt, och slutar att blanda in alla andra i sina samarbetssvårigheter”.
Daniel Färm på S-tidningen Aktuellt i Tiden, vill få in V i den sedvanliga fållan:
”Vänsterpartiet behöver bli bättre på att förstå förhandlingsdynamik och -logik. @magdandersson var tvungen att markera. Annars skulle hon riskera att utsättas för denna typ av utpressning och hot under hela mandatperioden. Det vore ju trist om @vansterpartiet:s vänstrande med Tidöpartierna skulle ge partinamnet en helt ny innerbörd” (sic) (X).
Ann-Marie Lindgren, tung S-tyckare, är inne på samma linje som Daniel Färm:
”V brukar påpeka att deras mandat är nödvändiga för en rödgrön regering. Hur skulle det vara att inse att det motsatta också gäller? Nämligen att det inte blir någon sådan regering utan socialdemokraternas mandat – och att en S-ledd regering är enda möjligheten för V att alls få sina hett åtrådda ministerposter? Borgerligheten lär inte släppa in dem. Så det kanske vore klokt att börja fundera över hur pass smart det är att alienera just det parti som de själva behöver som samarbetspartner?”
Hon får mothugg av Ulla Andersson, tidigare ekonomisk-politisk talesperson på Vänsterpartiet:
”Hur vore det då att S agerar utifrån att de behöver våra mandat?”
Vad säger arbetarfacken som har varit med om att finansiera S valrörelse? Inte mycket. Ordförande Johan Lindholm har varit tydlig med att LO inte ska lägga sig i regeringsbildningen och en undersökning i LOs tidning Arbetet visade att 12 av 13 kontaktade LO-förbund inte ville ge några direktiv till Magdalena Andersson om hur hon ska bilda regering. Det rapporterar tidningen Arbetet som varit i kontakt med 12 av 13 förbund.
framåt?
Läget är så ovisst just nu att till och med en dagsfärsk opinionsmätning från Sentio, den där SD brukar ligga bra till, blir tagen på visst allvar. Enligt den aktuella undersökningen ligger V på 10 och S under 26 procent, medan Moderaterna ligger på 23, Tidö närmare 52 och de rödgröna på 47. En indikation kanske över hur ett nyval skulle kunna gå.
Kortsiktigt innebär maktbråket för V sannolikt stöd i opinionen, men kanske gör det partiet anses omöjligt att lita på i regeringsställning, vad är det som säger att säg fyra S-ministrar kommer att ställa till bråk under valdagen? Och vilken koll har partiet på sina ledamöter, hur många potentiella vildar finns där?
S kanske får konstatera att partiet allt blir ett socialdemokratiskt parti bland andra i Europa.
En annan vinkel är att näringslivet och borgerligheten i sin iver att tycka illa om Socialdemokraterna kan se något sympatiskt på Vänsterpartiets bråk, och råkar undergräva vad allt egentligen borde handla om för deras vidkommande: skapa stabilitet och hitta en regering som kan föra den politik som väljarresultatet stipulerar, alltså en lätt sväng bort från SD med lite V-krydda.
Hur det går i regeringsbildningen?
Pass på den.
Den nygamla talmannen Andreas Norlin ska stämma av med partiledarna på onsdag. Partikollegan Ulf Kristersson får kanske frågan att sondera. Under tiden kanske S-strategerna hinner tänka ut något genialiskt. År 2018 tog det 129 dagar att bilda regering. Den 12 november ska budgeten för 2027 vara på plats. Andreas Norlin tycker att en statsminister denna gång ska kunna få igenom i budgeten. Lägg därtill alla röda linjer och ett svåröverskådligt plockepinn uppstår.
Rolf van den Brink, ansvarig utgivare
rolf@dagensopinion.se
Dela inlägg
Rolf van den Brink
DO JOBB
Inga lediga jobbannonser.