Analysen pekar på ett tydligt dilemma i kampen om organisk synlighet: en motståndare kan skapa uppmärksamhet, men det innebär inte nödvändigtvis att väljarna kommer ihåg partiets eget alternativ.
Med ungefär en månad kvar till valet kretsar en allt större del av den politiska debatten kring motståndaren. Partierna anklagar varandra för att sprida skräck, göra utfall och för att inte diskutera sin egen politik i tillräcklig utsträckning.
Siffror från partiledarnas egna Facebook-sidor visar varför det kan vara lockande att inkludera motståndaren i kommunikationen.
För sju av åtta partiledare var engagemanget högre när en annan politisk person nämndes.
Detta innebär inte att negativ kampanjföring nödvändigtvis vinner röster. Men i en valrörelse där partier inte längre kan köpa sig politisk synlighet på Facebook och Instagram kan en motståndare vara en effektiv genväg till uppmärksamhet.
Meta slutade tillåta politiska och valrelaterade annonser i EU i oktober 2025. Följaktligen måste partierna konkurrera hårdare om organisk synlighet genom inlägg som får människor att stanna upp, reagera, kommentera och dela.
Visserligen är Facebook mindre dominant än under valet 2022. Data från Internetstiftelsen visar att andelen svenskar som interagerar med politiskt innehåll på Facebook har sjunkit från 43 procent år 2022 till 29 procent år 2026. Plattformen förblir ändå en viktig arena där partiledare kan kommunicera direkt med stora, etablerade följarskaror. Analysen bygger på 951 Facebook-inlägg publicerade av ledarna för de åtta riksdagspartierna mellan den 1 februari och den 10 juni 2026. Miljöpartiet representeras av Amanda Lind. Responsen mäts som summan av reaktioner, kommentarer och delningar.
En utomstående politisk aktör nämndes i 118 inlägg, vilket motsvarar 12,4 procent av materialet.
Ett omnämnande är inte nödvändigtvis detsamma som ett angrepp. Det kan handla om samarbete, debatter eller att en politisk motpart nämns för att förklara en fråga. Motståndaren skapar dock ofta en enkel kontrast: Vi vill ha detta, medan de andra vill ha något annat.
Och denna kontrast verkar fungera.

För Simona Mohamsson var medianvärdet för responsen nästan fyra gånger högre i inlägg som nämnde en annan politisk aktör. För Amanda Lind var siffran 2,8 gånger högre, för Nooshi Dadgostar 2,4 gånger och för Elisabeth Thand Ringqvist 2,2 gånger högre.
Även Ulf Kristersson, Magdalena Andersson och Ebba Busch fick en starkare respons. Jimmie Åkesson utgjorde undantaget; för honom var medianresponsen lägre när en annan politisk företrädare nämndes.
Detta är inte en rangordning av vem som är mest populär. Varje partiledare jämförs med sin egen basnivå. Det intressanta är alltså inte vem som väcker flest reaktioner totalt sett, utan hur responsen förändras när en motståndare förs in i budskapet. Det mönstret är särskilt tydligt för flera av de mindre partierna.
Detta är sannolikt ingen slump. Ett parti som kämpar för synlighet kan ha mer att vinna på att positionera sig i en konflikt med en större motståndare. Motståndaren ger inlägget en aktör, ett objekt för ansvarsutkrävande och ett tydligt val.
Forskning pekar i samma riktning. En studie av över 2,7 miljoner inlägg på Facebook och Twitter från amerikanska politiker och mediekanaler visade att inlägg som rörde den politiska ”utgruppen” delades eller vidarebefordrades ungefär dubbelt så ofta som inlägg som rörde den egna gruppen. Det är lättare att mobilisera motstånd mot någon.

Den svenska datan ger ytterligare belägg för samma logik. I 52 inlägg användes ”Tidö” eller ”de rödgröna” för att beteckna motståndarsidan. Medianresponsen låg på omkring 1,8 gånger partiledarnas basnivå. Den tydligaste positiva termen för den egna sidan – ”det blågula laget” – förekom betydligt mer sällan. Den användes i endast 11 inlägg, och skillnaden i respons var liten och inkonsekvent.
Antalet inlägg är begränsat och kategorierna är inte direkta spegelbilder av varandra. Resultaten bör därför tolkas med försiktighet. Mönstret pekar dock i samma riktning: det verkar lättare att skapa respons utifrån vem man står i opposition till än utifrån vem man står på samma sida som. Beteckningar som ”Tidö” och ”de rödgröna” förenklar komplexa politiska skiljelinjer. Flera partier, sakfrågor och konflikter kokas ner till en enda term. Detta gör det lättare för allmänheten att förstå konfliktens natur och reagera på den.

Det är också här analysens viktigaste förbehåll ligger. Respons är inte detsamma som politiskt stöd. En kommentar kan vara entusiastisk, arg eller hånfull. Ett inlägg kan skapa stor aktivitet utan att vinna en enda ny väljare. Det är precis här valrörelsens digitala dilemma ligger. För partier som ligger nära riksdagsspärren är synlighet nödvändig men inte tillräcklig. Väljarna behöver också förstå varför partiet behövs, vilka frågor det ”äger” och vad en röst faktiskt kan åstadkomma. Om motståndaren ständigt står i centrum riskerar ett parti att använda sin mest värdefulla uppmärksamhet till att göra en annan aktör mer minnesvärd.
Med andra ord kan ett parti vinna kampen om engagemang i kommentarsfälten utan att vinna kampen om hur väljarna uppfattar partiet. Detsamma gäller de större partierna. Oppositionen kan inte bara påvisa varför regeringen måste bort; den måste också tydligt formulera sin egen alternativa vision för styret. Tidöpartierna kan inte nöja sig med att varna för ett maktskifte; de ​​måste förklara hur ytterligare fyra år skulle användas. Motståndaren kan inte utgöra hela budskapet.

Politik handlar naturligtvis om konflikt. Väljarna behöver verkliga alternativ, och kritik mot en motståndare är en legitim del av den demokratiska konkurrensen. Facebook belönar dock inte nödvändigtvis det budskap som är mest upplysande, mest övertygande eller politiskt klokast. Plattformen registrerar främst aktivitet. Reaktioner, kommentarer och delningar är därför spår av uppmärksamhet – inte en digital opinionsmätning. Det ställer partierna inför en avgörande uppgift under valrörelsens sista veckor: kritik mot motståndaren måste åtföljas av en förklaring av vad det egna partiet avser att göra.
Detta är särskilt viktigt för mindre partier. Om en konflikt med en större motståndare skapar extra synlighet, måste den uppmärksamheten användas till att förklara varför partiet behövs.
En motståndare kan öppna dörren till synlighet, men valet avgörs av vad partiet lyckas säga när dörren väl står öppen.

Roy Aulie Jacobsen, doktorand, Kristiania University College

 

Rolf van den Brink

Jobbar främst med nyheter, reportage och foto och leder det redaktionella arbetet, men ägnar också rejält med tid till den löpande driften av företaget. Har jobbat på Dagens Opinion sedan 2009.

rolf@dagensopinion.se