6F som samordnar Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko  har låtit professor Lars Calmfors se över förutsättningarna för att reformera lönebildningen så att inte industrins märke ska vara fortsatt dogm.

6F och Lars Calmfors har släppt rapporten Industrins lönenormering, tryckt i en orange nyans mellan Alliansen och Almega.

Lars Calmfors tar sin utgångspunkt i att industrin som lönemärke:

* försvårar, ”eller rentav omöjliggör, relativlöneförändringar genom avtalade löneökningar på förbundsnivå”.

*har gjort det ”svårare för Riksbanken att nå sitt inflationsmål och därmed skapat problem för penningpolitiken”.

* ”antas fungera sämre under kommande decennier än tidigare” på grund av ”strukturella förändringar av produktions- och sysselsättningsstrukturen som den demografiska utvecklingen kommer att ställa”.

Därför lönebildningen reformeras, vilket givetvis kan gynna förbunden inom 6F eftersom de inte kan påverka industrins lönemärke då de inte är del av svensk exportindustri.

Lars Calmfors pekar ut några vägar:

* parterna i industrin bestämmer även fortsättningsvis de ”allmänna lönekostnadsökningar som de flesta avtal ska följa, men att man mer än idag beaktar förhållandena i resten av ekonomin”, vilket skulle kunna manifesteras med ändrade skrivningar i Industriavtalet.

* en förändrad utgångspunkt från konkurrenskraftsmodellen mer till inflationsmålsmodellen.

* fler parter tar ansvar för normeringen med ”några parter i den hemmamarknadsorienterade näringslivssektorn”.

* omformulering av att parterna i industrin ska ”verka för att ’kostnadsmärket’ inom industrin är den norm inom vilken övriga parter på arbetsmarknaden ska hålla sig” till ”avvikelser från industrins märke kan vara önskvärda i svåra obalanssituationer”.