Det är den första valrörelsen någonsin i Sverige som har föregåtts av en tvåårig pandemi toppad av diktaturstaten Rysslands krig mot den spirande demokratin Ukraina, USAs interna kamp om styrskick, och allt detta i en kokande brygd av nära förestående, existentiellt klimathot. Detta låter som en gravt övertrimmad skräckfilm, men tyvärr, verkligheten kan alltid vara värre än fiktionen.

Vad ska vi då förvänta oss av en svensk valrörelse i en sådan kontext? En diskussion om hur vi förhåller oss till de svåra, komplexa övergripande frågorna? Sveriges möjlighet att visa vägen genom en dimmig, otäck framtid?

Nej, nej. Om det är i stort sett alla partier överens. Valet ska handla om högst pension, högst elpriskompensation, minst antal invandrare, högst A-kassa, lägst drivmedelspriser, flest poliser.
Å ena sidan.

Å andra sidan står ett slag mellan två klassiska block: ett block som vill få medborgarna att klara sig själva i en större utsträckning och ett block som tycker staten ska stå för en större andel av tryggheten.

Årets valrörelse är lågintensivt smutsig, fragmenterat distribuerad, var pågår den någonstans egentligen? Kanske absolut överallt och ingenstans. Du nya smutsiga valrörelse.

Genomgående tycker i stort sett alla partier att ”Sverige kan bättre”, kanske som ett stärkande budskap till en sjuk patient.

Genomgående är diskussionen kring i vilken grad det är okej att ha något att göra med Sverigedemokraterna.

Genomgående är att statsbärarna S och M har fått se delar av sina strategier havererade. Moderaterna ville få valrörelsen att handla om plånboksfrågor, ordning och reda och ekonomi och osäkerheten om motståndarlägrets förmåga att regera. I stället har Moderaterna de facto gjort SD rumsrena i och med planerna på ett regeringssamarbete. Som tack för det snor SD Moderaternas väljare och partiledare Ulf Kristersson får nazist/rasist-kortet kastat på sig från alla delar av oppositionen. Det gäller även stödpatruller som LO som tar pengar ur medlemskassan för att meddela att Ulf Kristersson som socialförsäkringsminister agerade så att ”sjuka jagades till att se självmord som enda utväg”. Ulf Kristersson passar i sin tur på att koppla ihop de fastlimmande klimataktivisterna och misstänkta blåsljusförbrytarna med Miljöpartiet.
Lågintensivt smutsigt.

S ville att valet skulle handla om dugliga Magdalena Andersson, framlyft av kommunikativa statsråd som Annika Strandhäll och Morgan Johansson. Men dessa snarare tycks tynga partiet nu, liksom energiminister Khashayar Farmanbar, som ifrågasätts för svajiga uttalanden och rubriker om att han portades från att gör valutspel på Bageri Guldkringlan i Vimmerby var nog inte vad partiet hade tänkt sig.
S skulle prata om vad partiet ska göra för att öka tryggheten för svenskarna snarare än att prata skit om motståndarna. Nu drar S nazist/rasist-kortet i tid och otid och hur vettigt är det när 50 procent av LO-medlemmarna kan tänka sig att rösta på SD? Men S vill till varje pris pressa Liberalerna under riksdagsspärren och drar sig inte för att smutsa ner sig själva på jobbet. Funkar detta?  Det visar sig snart.

Som vanligt vinner SD mark genom att sitta still i båten, inte göra fel utöver de vanliga och denna gång med kommunikation som börjar likna något som har lite glimten i ögat, snarare än gängse hinkar fyllda med svart feel bad. Det var dock inte så det var tänkt. Partiet hade tänkt spela in en svärtande dokumentär, likt 2018, då filmen Ett folk, ett parti skulle mörkmåla Socialdemokraternas historia, lagom till valet 2018. Men denna gång hanns det inte med och i stället kampanjar SD med filmer där företrädarna framstår som sympatiska och lite svenne-bananiga.
Nu är det SD som är partiet som inte kastar skit och har en partiledare som i valfilmen reser runt i ett trevligt Sverige från förr. Se där ett parti med en vision, om än snarare en dåtidsvision än en framtids, medan Magdalena Andersson pratar problem, problem, problem från en bassängkant i en dyster Roy Andersson-reklamkontext, bleknat har bilden av företrädaren Stefan Löfvens glada korvköp.

Liksom Moderaterna bygger även Socialdemokraterna indirekt upp SD, genom att lägga alla partier som kan tänka sig samverka med SD i samma nazist/rasist-korg. Det minskar sannolikt stigmatiseringen kring SD. Samtidigt tappar S bort sin egen story, vad den nu kan ha varit. Nu är de Jimmie Åkesson som kan sitta i tv och se ledsen ut för att han orättfärdigt kopplad till Putin och Hitler.

Vänsterpartiet målar upp sig som statsbärarande parti och Nooshi Dadgostar tonar ibland fram mer som en statsministerkandidat än självaste Magdalena Andersson. Vänsterpartiet har också knyckt några av Socialdemokraternas slogans rakt av som ”Ta tillbaka kontrollen över välfärden”.
Partiet lägger betydande ansträngningar på att eliminera Centerpartiet som står i vägen för att V ska kunna bilda regering med S. Och de sista veckorna har Vänsterpartiet även attackerat Miljöpartiet. Vänsterpartiet tonade tidigare i år ner sin miljöiver i ett försök att värva LO-män i bruksorterna. Strategin tycks övergiven.

Moderaterna har tagit SDs tidigare formspråk i sociala medier med snabba och enkla bilder i som ska kunna användas till agera på händelser i omvärlden. Moderaterna framstår också som innovativa med individuella hälsningar till olika väljargrupper från Ulf Kristersson och en systematisk kampanj riktad till utlandssvenskarna. Enskilda moderater som riksdagskandidaten Fredrik Kärrholm har skickat kriminalpolitiska sms som inte uppskattas av alla väljare.

Det är fördel högerblocket. Till att börja med har det bar hänt två gånger i modern tid att en regering har suttit längre än två mandatperioder. Högerblocket har partiledare som sprider något mer energi, de är lika solkade av att svartmåla motståndarsidan, de är bättre debattörer än S-sidans partiledare och lyckas på något vis måla fram en bild av att de ska kunna göra skillnad.
Magdalena Andersson vill som statsminister sväva över ”käbblet” och säger nu att hon ska lägga allt åt sidan för att lösa frågan om höga elpriser för att kort därpå lyfta in hotet av en förestående finanskris på grund av Rysslands ”energikrig”.

Socialdemokraterna skickar statsråden, i alla fall de som håller måttet, land och rike runt, på Regeringskansliets bekostnad med hjälp av medföljande stabsfunktioner, inte minst pressfolk. Oetiskt? Oavsett så visar KD-ledaren Ebba Busch att en falukorv i Sveriges Radios partiledardebatt kan göra en nog så stor skillnad som ett helt regeringskanslis resurser.

Veckan som är kvar till valet, vad kan hända? Kommer en gamechanger?

* Med energikrisen händer något så ovanligt att näringslivet problem blir samma sak som konsumenternas.  Två starka krafter som driver opinionen. Räcker det då med Magdalena Anderssons löfte att ägna alla ledig tid till att se till att koppla bort gaspriserna från elpriserna inom EU.

* Villägarna seglar fram som en av de avgörande målgrupperna. Villaägarnas förening med 270 000 medlemmar har inte gjort mycket väsen av sig fast de borde, med tanke på höjningar av elpris, viljan att införa Fastighetsskatt på vissa håll bland de rödgröna samt att en del av den höjda räntan faktiskt beror på bankskattern som S talade högt om i den förra valrörelsen men ligger lågt med nu.

* En annan viktig grupp är landets runt 450 000 arabisktalande. Den arabiska nättidningen Alkompis gjorde nyligen en enkät som visade att Nyans är tredje största partiet i gruppen efter Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Av en händelse har det uppdagats, mitt i brinnande valörelse, att Nyans partiledare Mikail Yüksel dömdes för misshandel i Turkiet 2009. Sedan dess har han knappt synts till på Twitter. Kan denna målgrupp mobiliseras av något annat parti?

Slutligen en filosofisk fråga:

Det flitiga användandet av rasist/nazist-kortet skymmer sakfrågorna och får valet mer att handla om saker Putin gillar, polarisering och söndring. Var det inte det vi skulle undvika? Är det ens värt en valseger?

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare
rolf@dagensopinion.se