Utställningen har som ambition att visa konst som påverkat svenskt lagstiftningsarbete inom yttrandefrihet direkt eller indirekt och även hur lagen tolkas. Detta har skett under en period som inleddes med Carl Johan De Geers verk ”Var onationell” från 1966, och ”Skända flaggan” och avslutas med Pussy Riots verk från 2022. Andra konstnärer är Leif Eriksson, Elisabeth Ohlsson, Lars Vilks och Aron Flam.

Det berättar Johan Westerholm, projektledare för utställningen och till vardags chefredaktör för Ledarsidorna.se.

”Jag tog i samband med den uppståndelse som blev kring Rasmus Paludans aktion utanför den turkiska ambassaden initiativ till att skjuta på riksdagens utställning vilket jag och det parti som jag tog initiativet tillsammans med fann som klokast i relation till inte minst Nato-förhandlingarna”, säger han.

Dock kommer utställningen att visas flera gånger:

”Vad som sker nu är att jag kommer fortsätta hålla denna utställning i olika slutna sammanhang och har redan två inbokade tillfällen där en myndighet har hört av sig genom sin konstförening”.

Johan Westerholm är noga med att påpeka vikten av en bredd av verk och att de ska hållas samman.

”Det går inte idag att presentera Lars Vilks som isolerad konstnär utan hans roll i försvaret av yttrandefrihet måste sättas in i en kontext, där det bärande internationella regelverket är ICCPR samt inte minst UN Human Rights”.

Johan Westerholm har samarbetat med Moderaterna för att få till utställningen i riksdagen. Han ser skillnader mellan partierna vad gäller förhållningssätt till yttrandefriheten

”Dagens yttrandefrihetslag har sina rötter i 68-rörelsen, det vill säga vänstern. Högern har tills idag alltid varit motståndare till en vid yttrandefrihet”.

Johan Westerholm lägger till:

”De enda två riksdagspartier, utöver enskilda ledamöter från Moderaterna, som bottnar i dessa frågor är idag Miljöpartiet och Liberalerna. Miljöpartiets skäl är dels är de som 68-rörelsens ideal reinkarnerade men det har även, likt Liberalerna, starka inslag av frisinnade bland sina medlemmar, alltså frireligiösa. De är fullt medvetna om värdet av en vid yttrandefrihet”.

Det är två saker som främst motiverar Johan Westerholm att driva utställningen:

”Jag vill inte se en utveckling som i Frankrike med Macrons hårda retorik om ’Republikens värderingar’, inte heller vill jag se att riksdagen släpper fram Sverigedemokraternas synsätt där de vill återinföra den lagstiftning som vi tog bort 1971”.

Och vidare:

”Jag vill finna en svensk väg, där vi försvarar principer. För det är samma principer som gör yttrandefrihet möjlig som gör att vi har den religionsfriheten vi har idag. Krymper den ena, krymper den andra”.

Eftersom utställningen inte fick äventyra Sveriges Nato-ansökan, flyttades den till ett valanalysmöte som hölls av Medborgerlig samling (Med).

Johan Westerholm verkar inte helt imponerad över partiets kunskaper om yttrandefrihet:

”Jag blev lite förvånad över att Med, som parti, trots att de har yttrandefrihet och tryckfrihet som profilfråga har så svag formell eller faktabaserad kunskap om frågan. Och av egen erfarenhet så kan jag med undantag från vad jag sagt om riksdagspartierna ovan konstatera att då är Med ändå avsevärt bättre och kunnigare på dessa frågor än till exempel S, C och M som inte vill ha upp grundlagsfrågor ens i sin interndebatt. Detta är oroande anser jag”.

Johan Westerholm lägger till:

”Den bästa kommentaren fick jag av en närvarande som menade att han blev kränkt av att se alla verken, och han var lika kränkt när han gick därifrån. Men att han fullt ut kände att han kunde försvara principerna”.