Recensenten: Göran Hägglund är som Ranelid när han är som sämst

”Talet var ganska spretigt. Jag hittade ingen röd tråd. Han flirtade mycket med pensionärerna och där kan han lyckas. För han var konkret om äldreboende och fler apotek och exemplet med GULLI från det verkliga livet gick det inte att värja sig emot.

Han talade en del ideologi och utnämnde partiet till värdeparti och utnämnde sig själv till ”gränspolis” med uppgift att bevaka ”politikens gräns mot det civila samhället”. Han gav sig på jämställdhetsdebattören Ingemar GENS och anklagade honom för att ha sagt att det ska vara ”varannan damernas” när bajstunnan ska tömmas på semestern, men så uttryckte sig inte Ingemar Gens. I talet framstod Kristdemokraterna som socialkonservativa, det vårdande partiet med pensioner, vård och trygghet som profilfrågor.  

Så ägnade han halva talet åt smutskastning av motståndarna. Det var mycket klagomål. Men inte så mycket om vad de hade uppnått. De har ju ändå haft fyra år på sig. Det blev mycket pajkastning och sandlåderetorik om de Rödgröna som ibland var fyndig.

Det omdebatterade uttrycket ”verklighetens folk” behandlade han fyndigt genom att ställa en retorisk fråga om det fanns ett ”overklighetens folk”.

Han är rätt skicklig på att tala, men han använder en hel del kvällstidningsspråk som ”ofrihetschocken” och tar ofta till grabbig Parlamentet-humor.

I talet visade han lite av sin personlighet genom att visa sitt fotbollsintresse. Men han använde sig av 10-12 liknelser när det hade räckt med 4-5 för att få fram poängen. Göran Hägglund är Alliansens spelevink och river ner skratt, men har inte alltid en supertajming för när det räcker.

Överhuvudtaget innehöll talet liknelser staplade på varandra som ”de rödgrönas laboratorium”, ”suga syre ur välfärdssystemet” eller ”kreativitetskaviar i välfärdstuben”. Det var som Björn Ranelid när han är som sämst.

Mot slutet blev talet mer visionärt och framåtsyftande än det ständiga staplandet av rödgröna misslyckanden."