Personligt men opassionerat, Jan Björklund

Jan Björklund äntrade scenen till ”Mina områden” av Kartellen – ett paradoxalt låtval med tanke på bandets kriminella förflutna och Liberalernas fokus på lag och ordning. Jan Björklunds tal blev dock otraditionellt och motsägelsefullt på flera sätt.
 

Jan Björklund pratade ovanligt personligt om sin mor som flydde undan nazisterna och inspirerade honom att kämpa för frihet. Han menade att frihet handlar om att både skapa möjligheter för alla och att förhindra våld och förtryck. ”Det viktiga är inte varifrån du kommer, utan vart du är på väg”. Han påpekade att borgerliga partier runt om i Europa har gått ihop för att blockera högernationalister – ibland i samarbete med socialdemokratiska partier. Han lovade att Liberalerna kommer göra likadant, vilket får ses som en utsträckt hand till Stefan Löfven och en markering mot Anna Kinberg-Batras flirt med Sverigedemokraterna.

 

Jan Björklund talade också om hur välfärdsstaten har gett hans söner fler möjligheter än vad han själv hade som ung. Samtidigt påpekade han att många nyanlända saknar samma möjligheter som infödda svenskar, och att ”klyftorna” sliter isär Sverige. ”Ingen uppgift är viktigare att lösa – klyftorna tar inte sommarlov”, konstaterade Björklund. Han argumenterade också för att Alliansen är de enda som kan lösa detta och menade att ”alla ska med – på riktigt”. På många sätt är det en omvänd situation från 2014 då de rödgröna angrep de växande orättvisorna och Alliansen försvarade sig med den starka ekonomin.

 

Samtidigt som Jan Björklund lånade deviser från Socialdemokraterna utmålade han dem som ett kvävande parti som drar ner alla till samma låga nivå. ”Det är lättare att bekämpa rikedom än fattigdom och att hålla tillbaka de duktiga än att hjälpa de svaga”. Efter den kängan är det oklart om han verkligen är beredd att samarbeta över blockgränsen.

 

Trots det mjukare pratet om klyftor var leveransen inte övertygande. Det saknades passion, och Jan Björklund såg betydligt mer engagerad ut i tv-soffan efteråt, när han inte hade manus att följa. Kanske skvallrar det också om vad hans hjärtefrågor är. När han pratar om försvaret och Europa syns ofta en glöd som saknades här. Möjligen brinner han inte för samhällsklyftor lika mycket som han vill ge sken av.

 

I folkströmmen efter talet hördes en person säga att ”Jan Björklund är alltid trevlig att lyssna på” – ett betyg som kanske inte är så positivt som det låter då det hängde ett outtalat ”men…” på slutet.

 

Avslutningsvis lär talet inte ha någon effekt på partiledarstriden inom Liberalerna. Birgitta Ohlsson kommer sannolikt förlora kampen, men frågan är om hon då försöker göra en Macron och starta ett eget parti som plockar upp den socialliberala väljarbasen. Tanken har säkert slagit Jan Björklund, och kanske var det därför han kände sig nödgad att hålla ett tal som ligger helt i tiden men inte speglar hans passion. Resultatet blev som ljummen rabarberkräm med vaniljsås – det är gott men sticker inte till.

Markus Bergström, trainee på Gullers Grupp