Arbetsgivarna och fackförbunden inom industrin har satt det så kallade märket som anger löneökningarna även för resten av arbetsmarknaden.

Märket hamnar på 5,4 procent i löneökningar över i ett 29 månader långt avtal somräder i kraft i november och löper ut den 31 mars 2023. Därmed är också normen för löneökningarna på svensk arbetsmarknad satt. Avtalen ger en värde på 3 procent den 1 november 2020 och 2,4 procent den 1 april 2022.
För LO-förbunden innehåller avtalen en låglönesatsning där arbetsplatser eller branscher med anställda som tjänar under 26 100 per månad får en högre lönepott.

Det sista året på avtalsperioden kan sägas upp.

Men arbetsgivarorganisationerna verkar inte nöjda.

”Vi gick in i förhandlingarna med avsikten att träffa ett avtal som förbättrar konkurrenskraften. Jag har svårt att se att avtalet på kort sikt stärker basindustrins konkurrenskraft i förhållande till omvärlden”, kommenterar Per Widolf, förhandlingschef på Industriarbetsgivarna

”Överenskommelsen innehåller en svår avvägning mellan förutsättningarna för företag i vitt skilda branscher vilka drabbas väldigt olika i coronakrisen. Klart är att nivån i det nya avtalet är hög för många i grunden livskraftiga företag som just nu har låg betalningsförmåga”, kommenterar Tomas Undin, förhandlingschef på Teknikföretagen.

”Nivån på märket är svår att smälta. Den är högre än förra gången för drygt tre år sedan då Sverige befann sig i en högkonjunktur. Idag är Sverige mitt i en pågående global pandemi där tiotusentals företag kämpar för sin överlevnad och framtiden är oviss. Det kommer att bli extremt svårt för många företag att klara av denna kostnadsökning”, kommenterar Svenskt Näringslivs vice vd Mattias Dahl.

”Den här gången har Industrins parter misslyckats. En löneökning på 5,4% inklusive låglönesatsning och ökade pensionsavsättningar kommer inte att vara möjliga. Högre löner fungerar om det finns en höjd produktivitet, men i vissa delar av våra branscher är produktiviteten just nu noll. Det går inte ihop”, kommenterar Stefan Koskinen, arbetsgivarpolitisk chef på tjänsteföretagens organisation Almega, som inte omfattas industriavtalet.

Stefan Koskinen kommenterar vidare:

”Med tanke på den djupa kris många av våra medlemsföretag befinner sig i utgår vi från att våra fackliga motparter förstår det läget och bidrar konstruktivt till löneavtal som är hållbara, och som tar hänsyn till det allvarsamma läget som många branscher befinner sig i. Nu behöver alla parter ta ansvar för situationen”.