Lars Stjernkvist: Kärnkraften svår för MP och S

Det regnar i Norrköping, och Lars Stjernkvist har kommit till Hedvigs kyrka för att delta i ett samtal om missbruk. Han anländer direkt från köpladorna i city, där han i lunchrusningen har tjusat väljare inför söndagen. En gång var han riksdagsledamot, och därefter generaldirektör för Integrationsverket. Men det var som partisekreterare under Göran Persson som allting började.

 

– Det som var unikt var att vi inledde ett samarbete på partiplanet. Parlamentariskt har man ju samarbetat både på den borgerliga och på den rödgröna sidan historiskt, men det vi gjorde 2004 var att vi sa att vi måste lära känna varandra djupare än så, så vi inledde ett samarbete.

 

Vad innebar det i praktiken?
– Det innebär att det inte var de parlamentariska frågorna som stod i centrum, alltså budgetar och andra förhandlingsfrågor, utan vi träffades för att diskutera ideologiska och principiella skillnader, och där vi upptäckte – efter en spännande process – att det svåraste var inte sakfrågorna, utan det var synen på makten – synen på politikens roll, och de mer kulturella skillnaderna. Där tror jag att den process vi hade då, den har vi stor nytta av i dag.

 

Hur inleddes samarbetet?
– Det var ett seminarium på Bommersvik. Partisekreterarna bjöd in, och vi sa att vi ville ha en blandning av lokalpolitiker, politiska tjänstemän och kanske något statsråd. Men vi var lite försiktiga. Vi ville inte hamna i en omedelbar diskussion om det skulle vara 8 eller 10 procents skatt på något, utan vi ville ha föreläsningar, reflektioner, principiella samtal. Det ska bli jättespännande om det är så att vi får chansen att regera, för jag tror att många som var med i den processen kommer att dyka upp då.

 

Vilka utmaningar kommer partierna känna igen om de ska samarbeta efter valet?
– Det jag hoppas att man inte känner igen – och här är ett typiskt politikersvar – det är ju att vi i dag inte har samma misstänksamhet mot varandra. För det märkte vi då. De upplevde att vi var beredda att göra vad som helst för att behålla makten, och vi trodde att de möjligen kunde använda makten tillfälligt, men att de egentligen var ett antietablissemangsparti. Då har man två helt fel utgångspunkter.

 

Och hur kom ni över de spänningarna?
– Mitt intryck var att vi faktiskt kom så långt att vi hade en ömsesidig respekt för varandra. Jag tror också att det ledde till att Stefan Löfven i dag pekar ut Miljöpartiet så tydligt. Det beror inte på att vi sakpolitiskt ligger närmare varandra, utan att vi kom så pass nära varandra så att vi vet att vi kan klara av att lösa även svåra frågor med någon slags bibehållen respekt för varandra. Det är det viktigaste. Det är inte att mäta avståndet till antalet miljarder mellan alternativen, utan det är att det finns en slags gemensam respekt, eller värdegrund.

 

Men vissa saker måste vara besvärliga, exempelvis kärnkraften?
– Absolut, sakpolitiskt finns egentligen alla skillnader kvar. Till exempel arbetsrätten, om än kanske inte lika laddad. Men jag tror att en sak i arbetet som jag var med och bidrog till, det var att vi förstod att vissa frågor är ”heliga”. Jag tror att de förstår att de inte kan utmana en socialdemokratisk regering vad gäller arbetsrätten. Och vi förstår att när det gäller klimatfrågan så måste Miljöpartiet ha stort inflytande, annars så kväver vi deras, så att säga, själ. Men kärnkraften är svår, för där har vi båda väldigt starka ingångsvärden. Räddningen där, eller det som underlättar, det är att den frågan skär genom bägge blocken egentligen.

 

Kompliceras inte frågan ytterligare av att vänstern vill sitta med på ett hörn?
– Jo, och det här är ett av skälen till att vi nämner Miljöpartiet och inte Vänsterpartiet när vi pratar om det här valet. Vi är många som vet att det är en tioårig process som har pågått, och den är viktig. Regerande handlar inte bara om att lösa sakfrågor, utan att vilja vara tillsammans och förstå varandra, och där har vi haft en process med Miljöpartiet som gör att det finns en starkare sammahålllande kraft än med något annat parti. Och därmed underskattar jag inte alls sakfrågorna, och det är klart att kärnkraften är en sådan. Eller arbetsrätten, som handlar mcyket om arbetsmarknadens spelregler. Där har de en väldigt liberal framtoning.

 

Var ni rädda, på den tiden, för de utomparlamentariska inslagen i Miljöpartiets gräsrötter?
– Ja, och det är det som gör att vi fortfarande känner att Vänsterpartiet – för där är de ännu starkare – att där finns det väldigt många som i hela sin natur är oppositionspolitiker. Där det är själva meningen med engagemanget. Jag har respekt för det, men då passar man inte i en regering. Så var också Miljöpartiet fram till skiftet 2000. De genomgick en egen process först, där jag tror Maria Wetterstrand och Peter Eriksson spelade en jättestor roll, och där de sa ’vi måste välja, antingen är vi ett evigt antietablissemangsparti, eller ett parti som går in och tar regeringsansvar’. Då tappar man en del, men framförallt vinner man möjligheten att påverka. Och de valde väg. Jag upplever att den processen har inte Vänsterpartiet gått igenom. Till och med här i Norrköping, där vi samverkar, är det många vänsterpartister som låter mer oppositionella än Alliansen. Det går väl i en liten kommun, men du kan inte regera landet och samtidigt dundra mot samhällsordningen.

 

 

jacob@industripolitiken.se