Efter veckor fyllda med gängkriminalitet, dödsskjutningar, ett uppmärksammat våldsbrott på en kyrkogård i Solna, hårda straff i Danmark för svenska gängmedlemmar samt skadegörelse i Malmö och Ronneby kom Socialdemokraterna, och opinionsbildare till vänster om dem, till ett slags vägskäl förra helgen, 28-30 augusti. Ett vägskäl upplyst av en ström av bilder på polisutryckningar med blåljusen på.

Högerflanken kunde flytta fram sina positioner ytterligare på Twitter, in på terräng som övergetts av den sida som hårdnackat försvarar asylrätt, öppna gränser och en human kriminalpolitik.
Twitter dränktes i ett skyfall av trollade trådar om rätten att elda upp koranen i tryckfrihetens tecken, om behovet av det av SD myntade begreppet ”återvandring”, av filmer med ligister som möjligen skanderade ”Allahu Akbar” i mörkret. Därtill en ström av ”Tack Danmark”, som lyckats sätta fast svenska gängkriminella på chockerande långa fängelsestraff. De senaste dagarna har S-sympatisören kölhalats under det invandringskritiska skrovet, utan att yttra en stavelse på Twitter.

Att stå upp för en liberal syn på migration i detta stämningsläge, för tankar om att uppväxtmiljö påverkar vem som blir kriminell och att få blir bättre människor av att sitta länge i fängelse, kräver idag ett starkt psyke. Alla som andas den typen av åsikter på Twitter möts av en svart flod av hat och hot. Och det med ett ständigt minskat stöd från de egna leden.

Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet fick snabbt över 500 kommentarer på ett inlägg där han till bilder på brinnande bil och polistekniker i nattligt arbete satte texten ”Känns spontant inte som politiken fungerar längre”.
På samma dag, lördagen 29 augusti skrev Socialdemokraternas portalfigur, Dalademokratens chefredaktör Göran Greider på Twitter: Det enda som hjälper på sikt är massiva sociala investeringar, ny icke-segregerande skolpolitik samt, tyvärr, stramare migrationspolitik (särskilt arbetskraftsinv) under iaf ett årtionde”.

Jan Guillou, författare och kolumnist i Aftonbladet, brukar hålla till vänster, men under samma lördag gjorde han gemensam sak med moderaten Gunnar Hökmark vad gäller Expomedarbetaren och Expressen-kolumnisten Bilan Osmans svårigheter att ”tolerera vita människor”.

Jan Guillou skrev: ”Dock är denna Bilan Osman inte vilket idiot som helst. Det är ingen medarbetare i den antirasistiska Expoverksamheten. Hon är dessutom verksam som kolumnist i Expressen. Ändå kunde hennes flagrant rasistiska yttrande passera till synes obemärkt”.

Tre trogna och tunga opinionsbildare, som normalt sympatiserar med arbetarrörelsens värderingar, satte ner höger fot under en och samma dag. Andra har valt att tiga.

”Vänsterröster tystnar en efter en”, skriver Aftonbladets Jonna Sima idag.

Nu hörs lite från Lisa Pelling, utredningschef på tankesmedjan Arena Idé, Enna Gerin, utredare på Katalys, Katalys chef Daniel Suhonen och journalisten och opinionsbildaren Henrik Arnstad. Deras ytor har krympt. Och de är inte säkra ens på hemmaplan. Inom arbetarrörelsen har den mer hårda sidan känt sig brunsmetade och brännmärkta av sina egna S-opinionsbildare när de vill prata brott & straff.

Kanske inser de tystnade rösterna att opinionen har vänt och att terrängen är förändrad. Kanske handlar det om omsvängning under deplattformeringens galge. För den åsiktsbildare som inte läser av tidsandan och strömningarna lyssnar till slut ingen på och kommer ingen plattform att erbjudas. Ska sanningen fram har Göran Greider tidigare satt ner foten, till exempel i Det populistiska manifestet och Anders Lindberg diskuterade redan 2016 volymmål för invandring. Men de har inte gjort några poänger av sina ställningstaganden förrän nu. Och nu dränks det i högerbruset.

Som parti är Socialdemokraterna delat när det gäller att välja strategi inför valet. Denna tidigare högljudda konflikt har kommit i skymundan av coronakrisen. Opinionssiffrorna sköt till en början i höjden för partiet. Men nu lyser blåljuset så starkt att de förenande insatserna mot pandemin bleknar.  Det handlar inte om en ideologisk konflikt utan mest om hur partiet ska bli framgångsrikt i valet 2022.

En sida av partiet, låt oss kalla dem Traditionalisterna, vill att Socialdemokraterna går till val på att prata om välfärden och mer pengar till vård, skola och omsorg. Traditionalisterna vill flytta fokus från migration, integration och kriminalitet. Socialdemokraterna kan aldrig vinna mot motståndare som Moderaterna och Sverigedemokraterna när det gäller hårda tag i dessa olika frågor och då är det bättre att prata om andra saker i valrörelsen. Bland traditionalisterna återfinns sannolikt S-tungviktare som Ardalan Shekarabi, Annika Strandhäll och Anders Ygeman. Traditionalisterna drivs av ett tryck från LO-förbunden, inte minst Kommunal, vars medlemmar tjänar på mer pengar till välfärden.

Den andra falangen kan vi kalla Triangulerarna. Den buntar ihop M, SD och KD till den nya högern och vill desarmera grupperingen genom att vara tough on crime och driva en hård politik inom migration, integration och kriminalitet. Det är tre frågor som egentligen inte hör ihop. Exempelvis är det snarare andra generationens invandrare som står bakom gängkriminalitet och inte ensamkommande flyktingar. Men väljarna kan inte skilja dessa frågor från varandra och Triangulerarna vill ta fram politik som innebär att den blir likvärdig med den som M, SD och KD presterar.
Triangulerarna tänker att Socialdemokraterna inte kan vinna val på att vara ”tough on crime” men mycket väl kan förlora val på att inte vara det.
Triangulerarna har lärt av Alliansen, som ledd av M-ledaren Fredrik Reinfeldt gick till val 2006 på att inte prata om skattesänkningar eller förändringar i arbetsrätten.  Känsliga frågor som neutraliserades och gjorde Alliansen tänkbar även för S-väljarna.  Till valet 2022 behöver sannolikt Socialdemokraterna vara ett tänkbart alternativ för alla som har lämnat partiet för Sverigedemokraterna.
Triangulerarna tycks drivas hårdast av Stefan Löfvens statssekreterare Nils Vikmång och bland dem återfinns också tankesmedjan Tiden. Här behöver Morgan Johansson som justitieminister hålla till och här finns också näringsminister Ibrahim Baylan, inrikesminister Mikael Damberg och finansminister Magdalena Andersson.

Någonstans i allt detta finns partiledaren Stefan Löfven. Han har ännu inte satt ner foten om det är Traditionalisternas eller Triangulerarnas linje som ska gälla till valrörelsen.  Kanske kör han som tidigare IF Metall-chef facklig förhalningstaktik.
Resultatet är att det saknas en plan. Frustrationen växer i partiet. Den som ska vinna val 2022 behöver ha en färdriktning redan nu. Men för Socialdemokraterna gäller det också att ha med sig någon på resan för att mandaten ska blir tillräckligt många. Centerpartiet, men sin toleranta syn på invandring och flyktingmottagning återlandsatte under veckan sin partiledare Annie Lööf i ljusblå kavaj och med positiva förslag om återstart av landet i en mörk miljö där all diskussion handlade om kriminalitet och migration.
Det är sannolikt Annie Lööf som Stefan Löfven behöver hålla sig väl med och frågan är om det blir möjligt med Triangulerarnas idé om att möta SD, KD och M på deras planhalva. En triangulering som också kan skrämma bort Socialdemokraternas kärnväljare.
I denna kniviga situation kan det vara så att Stefan Löfven helst pratar om corona, som också har överskuggat allt annat hittills i år. Men nu lyser blåljuset så starkt att det sannolikt inte går att gömma sig bakom pandemin längre.

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare, Dagens Opinion

rolf@dagensopinion.se