I fjol var språkröret Åsa Romson Almedalens klart sämsta talare. 2012 är hon årets uppstickare, kanske delvis för att Gustav Fridolin i år inte stod bredvid. Åsa Romson vågar nu ställa sig vid sidan av talarstolen och tala utan manus. På en halvtimma ler hon fler gånger än föregångaren gjorde under alla år som språkrör.

 

 

Att exemplifiera regeringens arbetslinje med hur familjer inte har råd att skaffa glasögon åt barnen, och lämna sina glasögon kvar på scen åt morgondagens talare Fredrik Reinfeldt, är välfunnet även om det inte syns bortom femte rad.

 

 

När Romson pratar om ”Anki Pettersson i Vågbro som drabbats av flera hjärtinfarkter”låter hon som en dussinpolitiker från Bankeryd. Att hon pluggat retorik märks inte när väntade liknelser faller platt till marken, som ”den som tror att man kan svälta folk ur krisen riskerar bara att göra krisen permanent” eller ”tänk på klimatet som om det vore tandläkaren”. Däremot har hon nu hittat en bra balans mellan fakta och känslor; siffror nog för att visa sig påläst men inte så många att det blir tråkigt.

 

 

De politiska nyheterna är obefintliga, om man inte räknar ett ganska självklart utspel om lägre moms på reparationer av cyklar och skor. Ordval och fokus är viktigare. Att ”Stå upp för ett Europa där vi samarbetar” vore inte självklart för några år sen, men genomsyrar nu talets första kvart. Enfrågestämpeln är långt borta, det tar 15 minuter innan klimatfrågan kommer och då främst i form av en lättsam dialog med Pär Holmgren; den dynamism som språkrörsmodellen möjliggör men som miljöpartiet inte utnyttjar.

 

 

Viktigast är ändå den hårda tonen mot regeringen, och att socialdemokraterna inte alls omnämns. Bilden i Almedalen i kväll är tydlig; både miljöpartiet och Åsa själv står starkast på egna ben.