Henrik Sjöholm: Frenesin hos Lars Ohly förvånade

Henrik Sjöholm skriver: ”Välj om mig” skulle kunna vara en krass rubrik på Lars Ohlys tal i Almedalen. Angreppen på det internationella ekonomiska systemet, på EU:s hantering av krisen i Grekland och kritiken av regler för budgetkontroll och upplåning i Sverige var ett tydligt svar till de interna kritikerna i Vänsterpartiet. Lars Ohly ger svar på tal genom en kraftig vänstermarkering som är tänkt att visa att han inte på något sätt tänker vara en del i ett slags mellanmjölkens samförstånd i svensk politik om de stora dragen i politiken.

 

I det perspektivet är det också tydligt att den rödgröna alliansen verkligen har kommit till sitt slut. De budgetregler som Socialdemokraterna och Miljöpartiet ställt sig bakom avfärdas som högerpolitik och reformer ställs mot budgetansvar. Tidigare rödgröna kamrater i Almedalen lär tidvis ha haft svårt att instämma i applåderna.

 

För en utomstående är det förbluffande, men också på något sätt uppfriskande, med en politisk kraft som tydliggör klassperspektivet i den egna politiken, också då det kan antas rentav motverka de egna syftena. Även om det inte fullt ut var meningen, så misstänkliggjorde Lars Ohly alla de svenskar som dagligen går till privata apotek, vårdcentraler och sjukhus eller som har sina barn i privat drivna skolor och förskolor, genom att göra dem medansvariga till privatiseringen av välfärden. Introvert var namnet.

 

Talet som sådant var inte oväntat. Det rörde sig över breda områden; utrikespolitik, invandring, skola, vård, omsorg och arbetsliv. Svaren var kända vänsterlösningar; nej till privata lösningar, högre skatter, nej till utgiftstak och förkortad arbetstid. Det som förvånade var snarare frenesin och energin i framförandet. Lars Ohly har bestämt sig för att ta strid; inom det egna partiet och i konfrontation inte bara med den borgerliga regeringen, utan också med de forna rödgröna vännerna som ständigt ”accepterar den senaste skattesänkningen”, och skillnaden mellan Socialdemokraternas och Alliansens skattepolitik beskrivs som ”12 månader”.

 

I spåren av Socialdemokraternas andra valnederlag i följd och Miljöpartiets egna positionering som en fri kraft i svensk politik har skapat ett utrymme för ett tydligare Vänsterparti och en mer aggressiv politisk framtoning. När alla andra ställer upp på ett slags ”Folkhem, men med lite lägre skatter”, så vill Lars Ohly måla up ett helt annat alternativ. Det lär aldrig tilltala en majoritet, men kan kanske bidra till partiets överlevnad genom att appellera till missnöjda Socialdemokrater.

 

Höga betyg för spänst, energi och, faktiskt, politiskt mod. Det som däremot drar ner totalbetyget är att han inte kunde nöja sig med den ideologiska och principiella kanonaden, utan också var tvungen att dra upp en katalog av sakfrågor, som måste fått även de mest engagerade att fundera över när talet egentligen skulle sluta.