Det är bra för Sverige att Lars Ohly och Maud Olofsson avgår. De verkar båda trötta och slitna och framför allt upplever allmänheten deras politik som trött och sliten. Kommunisterna för inte längre någon klasskamp att tala om och Centerpartiet har vänt landsbygden ryggen och omfamnar istället kärnkraften. I egensyfte skulle det så klart vara bäst om partiledarna satt kvar, länge. Då skulle de troligen åka ur riksdagen ganska snart vilket säkerligen skulle gynna fräschare partier som Folkpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna. Men med demokratin och Sveriges väl i åtanke så är det så klart bättre om vi får nya partiledare som med energi kastar sig in i debatten och vitaliserar inte bara medieklimatet utan också sina egna partiers kultur. Jonas Sjöstedt är det mest trolige efterträdaren till Lars Ohly och har förhoppningsvis efter sina år i USA anammat en något nyktrare syn på handel och arbete än sin företrädare. Nordkorea, Kuba och Vitryssland blir allt svårare att krama. Ulla Andersson och Hans Linde som också kandiderar känns helt aparta rent medialt och kommer inte att ha en chans mot Sjöstedt. Annie Lööf (tidigare Johansson) är tillika den givna efterträdaren till Maud Olofsson även om den senare tycks föredra Anna-Karin Hatt. Lööf har karisma liksom Sjöstedt och en lätt nyliberal hållning till marknaden, vilket vore friskt i dessa finansiella orostider men kan leda till ännu större väljartapp. Barnläkaren Anders W Jonsson som också kandiderar vet nog med sig att han är en tydlig trea efter Lööf och Hatt. Mest spektakulärt och nytänkande hade det ju i och för sig varit om man varit så modig att man låtit den verbala CUF-ordföranden Hanna Wagenius få bli partiledare, då hade det nog rörts om rejält både i mediegrytan och väljarleden. Över lag spelar dock de två partiernas ledarbyten ingen större roll för blockpolitiken som snarare regleras av hur väl regeringen lyckas manövrera Moder Sveas skuta vid kristider för USA och Kina samt om Sverigedemokraterna lyckas resa sig igen efter terrorattacken i Norge. Folkpartiet börjar sakta men säkert att finna fler och fler frågor vid sidan om skolan och har med Luf:s sparkar i baken samt en näst intill överjordiskt aktiv Europaminister, Birgitta Ohlsson, få allt mer respekt utanför de egna väljarleden vilket förhoppningsvis börjar synas snart i opinionsmätningarna. När Jan Björklund sommartalade i Marstrand i helgen nämnde han tre prioriteringar inför regeringens budgetförhandlingar i höst, där fyra partier ska komma överens utan att tappa ansiktet. De tre prioriteringarna är satsningar på lärarlönerna, avskaffande av värnskatten samt justeringar i sjukförsäkringen. Om medelklassen skulle få välja oavsett partitillhörighet skulle de tre frågorna säkert gå igenom men frågan är om Centerpartiet och Kristdemokraterna har råd och om Moderaterna vill? Små partier vill gärna profilera sig hårt i dåliga tider men gärna rida på större partiers framgångar vid högkonjunktur och starkt väljarstöd. Moderaterna tycks ha valt förvaltarskapet fullt ut och vill primärt ersätta Socialdemokraternas tidigare hegemoni men inser då och då att man inte ens har egen majoritet i riksdagen med sina mindre alliansvänner. Med eller utan nya partiledare som vågar tänka nytt så känns nästa val lika avlägset som Greklandskrisen och det faktum att sex av tio svenskar ser sig som liberaler har gjort det rörigt för partierna att både hitta partiledare och för deras PR-byråer att skriva slogans.
Per Hånell
Vik. Chefredaktör Tidningen NU
Dela inlägg
Utvalda kategorier
Rolf van den Brink
DO JOBB
Inga lediga jobbannonser.