Liberalernas förra ledare Bengt Westerberg föreslår att Liberalerna och Centerpartiet slås ihop. Och att skatterna höjs.

Han presenterar sina tankar i boken Westerbergeffekten (Fri Tanke), som sammanfattar hans tid som partiledare 1983–1995.

Han berättar för Dagens Opinion att han inte har några politiska uppdrag men följer dagens politik ”med stort intresse”.

Hur mycket är sig likt i dagens politik jämfört med när du var operativ?
 – Det finns likheter och skillnader. De viktigaste frågorna då var också skatter, välfärd och migration. Dagordningen skiljer sig inte. Men det politiska landskapet har ändrats ganska mycket, bland annat av SDs inträde i riksdagen och deras tillväxt, säger Bengt Westerberg, och berättar vidare:

– Vi fick en försmak med Ny Demokrati (populistiskt parti som satt i riksdagen 1991–1994), men det var mer en improvisation. Bägge partierna bärs av främlingsfientlighet och det var ingen tillfällighet att Ian Wachtmeister (partiledare i Ny Demokrati) under sina sista år var rådgivare till Jimmie Åkesson (sd). Men Sverigedemokraterna har byggts upp sedan 80-talet, har ett genomtänkt program, är representerat i kommunerna, är mer förankrat och har en hell annan kraft.

Du ägnar ett kapital åt ”socialdemokratiska svek”. Hur var det att samarbeta med Socialdemokraterna?
 – Det är möjligt att det är lättare i dag när de ligger på en lägre nivå i väljarstöd, då låg de på 40-45 procent. I dag måste de samarbeta ¨på ett helt annat sätt. Men går man tillbaka svek de många uppgörelser, ofta efter påtryckningar från LO. Det gjorde partiet till en opålitlig samarbetspartner, vilket även Kjell-Olof Feldt (finansminister, S) tyckte.

Är mekanismen mellan LO och Socialdemokraterna satt ur spel i dag?
  – Nej, men Socialdemokraterna är ett annat parti idag och har inte lika stor handlingsfrihet. Och när de låg på 45 procent i väljarstöd kunde de välja bland olika samarbetspartners.

Ett handslag i politiken är det något annat än ett utanför politiken?
  – När man skakar hand och kommer överens är det ärligt, men sedan är alla partier utsatta för påtryckningar och märker man att man tappar väljare så drar man öronen åt sig. Det är komplicerat i politiken. Sedan finns det ingen riktig acceptans för att partier måste förhandla och kompromissa.

Så medierna som sätter bilden av förhandlingar och uppgörelser har en del i att uppgörelser mellan partier spricker?
 – Det får man säga att de har.

Du skriver att Liberalerna behöver ha en viss volym för att ingå i regeringssamarbeten. Kan du utveckla det?
 – När man går in ett samarbete måste man vara beredd på att ta en viss risk och ha stöd i ryggen. Det hade man inte i sista valet så jag har förståelse för att de inte gick i ett regeringssamarbete. Även om Alliansen hade fått något mandat till, hade det varit riskfyllt, 4-5 procent räcker inte.

Det handlar om att ha en viss fallhöjd. Partier som går in i regeringssamarbeten med 7-8 procents väljarstöd kan tappa ett par procentenheter i väljarstöd, utan att hamna under riksdagsspärren, resonerar Bengt Westerberg.

– Att sitta i regering innebär risktagande och att man tvingas ge upp en del positioner. Det är mycket negativt för partier som sitter i regeringen, som Miljöpartiet som plågas av raffinaderiet (Preem) och migrationspolitiken.

Hur ser du på Januariöverenskommelsen, som ju har gett framgången att värnskatten har avvecklats?
 – Efter valet tyckte jag att Socialdemokraterna och Moderaterna borde ha bildat regering, men eftersom de vägrade så var Januariöverenskommelsen trots allt bäst.

Du antyder i boken att skatter kommer att behöva höjas och pekar på fastighetsskatt?
 – Jag tror att det kommer att bli nödvändigt att höja skatterna med den demografiska utvecklingen vi har med många fler äldre. Vi får se en ökad press på demensvården och svårigheter att rekrytera till äldreomsorgen. Det talas mycket om svårigheter att rekrytera poliser och lärare. Det finns ett antal områden som pressar upp skatterna. I varje all är det klokt att inte prata om skattesänkningar, säger Bengt Westerberg, som föreslår en breddning av momsen, fastighetsskatt och skärpt kapitalbeskattning.

Men värnskatten har ju Liberalerna förhandlat bort?
 – Det var ju en tillfällig skatt som infördes 1994. Det har de gjort bra. Men hellre att det hade skett i i större ram med en ökning av kapitalskatten.

Du berättar i boken om en idé att slå ihop Centerpartiet och Liberalerna?
 – Sedan några år använder Centerpartiet av begreppet ’socialliberala partiet’. Det är samma honnörsord som Liberalerna. Maud Olofsson införde det.  Dessförinnan tog de inte ’liberal’ i sin mun. På 70-talet fördes seriösa diskussioner om att slå ihop partierna, men det föll på centerstämman.  Det finns skäl att diskutera frågan om det behövs två socialliberala partier.

Är det inte snarare Miljöpartiet och Centerpartiet som kunde slås ihop?
 – Det är jag tveksam till. De ligger långt från varandra.

De har samma syn på småföretagande, gröna frågor och migrationspolitik?
 – Sådana beröringspunkter finns även mellan Liberalerna och Miljöpartiet. Man ska komma ihåg att alla tre partier ingår i någon form av regeringskonstellation, så det är klart att de inte ligger långt från varandra.

I boken nämner du inte Liberalernas nuvarande partiledare Nyamko Sabuni en enda gång.
 – Vi har aldrig samarbetat. Vi har inte haft med varandra att göra. Jag säger inte så mycket om Jan Björklund heller. Jag har inte recenserat andra partiledare, jag nämner Ingvar Karlsson (partiledare, S) , och vad vi har gjort gemensamt och vi tillhör i någon mening samma generation. De nuvarande diskuterar jag inte särskilt mycket.

Vad tycker du om Liberalerna idag?
 – Jag har inte så mycket att säga. De är i en väldigt utsatt situation. Huvuduppgiften måste vara att motivera varför det behövs ett socialliberalt parti.

Har du några goda råd?
–Det kan jag inte säga. De gör en del bra saker. Förortslyftet är en bra idé. Problemen i förorterna uppmärksammade vi för 25 år sedan. Men det har hänt väldigt lite sedan dess.

Varför har det hänt så lite kring politik och förorter på 25 år?
 – Det fanns gängbråk redan för 30 år sedan. Men länge tyckte man att det var problem som fanns i förorterna. Frågan hade inte så stor vikt. När Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag var integrationsministrar (i Alliansregeringen) hade de inte verktyg och resurser. Stefan Löfven drog slutsatser av och utnämnde ingen integrationsminister (efter valet 2014).