Hur du ser på politik och politiker idag och hur det utvecklas?
– Om man skulle försöka sig på att generalisera tror jag att politiker i allt mindre utsträckning intresserar sig för att leda opinion och lösa problem med siktet inställt på det allmännas bästa. Det handlar snarare om att känna av vilka trender som råder, särskilt på sociala medier, och sedan anpassa sig efter detta för att få den politiska makten. Det gör att samtidens stora utmaningar, till exempel klimatförändringar, inte hanteras på ett seriöst sätt och att olika målkonflikter sopas under mattan i stället för att öppet diskuteras.
Det pratas ju en hel del om autokratiska politiker som växer fram på bekostnad av liberala mittenpartier och ibland även socialdemokratiska partier. Kan den bilden nyanseras, finns även andra trender och riktningar?
– Bilden kan naturligtvis göras mer komplex, det finns ju mycket att säga om varför dessa autokratiska krafter får ett sådant genomslag just nu. Men faktum är att detta är en i grunden korrekt beskrivning: politiker och partier med auktoritära förtecken (åt både höger och vänster) vinner väljare och den liberala mitten tappar. Det är en av de centrala faktorerna bakom demokratins tillbakagång globalt.
Varför sker nu en utveckling av starka, populistiska politiska ledare och vad beror det på?
– Det går inte att urskilja en enskild faktor bakom populismens framväxt utan det handlar om en komplex samverkan mellan den nya informationsomgivningen och sårbarheter som gör människor mottagliga för progapandan. Men propagandan har vissa drag som återkommer: Man identifierar grupper som känner att de på olika sätt tappat i status och sedan utnyttjas detta för att skapa förbittring och vrede genom att skylla det på en annan grupp, folkets fiende, eliten. Vänsterpopulister brukar skylla på den ekonomiska eliten, högerpopulister på den intellektuella. Det viktiga är att beskriva de politiska meningsmotståndarna som en moraliskt korrupt fiende som inte har legitima anspråk på makten. En folkförrädare som det inte går att kompromissa med. Konspirationsteorier och falska berättelser om samhället är centrala inslag, inklusive narrativet om en stundande genomgripande samhällskris.
En del av dessa populistiska politiker, och kanske även andra, tycks ha ett annat förhållningssätt till fakta, etablerade principer och processer. De tycks ofta skapa starka narrativ, sanna eller osanna, som tilltalar väljare som känner sig förfördelade och ändrar snabbt ståndpunkter på ett sätt som traditionella politiker inte kommer undan med. Dina tankar om detta?
– Ja, det är korrekt. De har ett annat förhållningssätt till fakta, det vill säga, de drar sig inte för att använda lögnen och missvisande berättelser för att driva opinion. Den politiska lögnen är i och för sig inget nytt. Politiker har alltid ljugit för att dölja obekväma sanningar. Bill Clinton ljög om sitt sexliv, George Bush ljög om att det fanns massförstörelsevapen i Irak. Men det som sker nu är av ett annat slag, ljugandet har blivit systematiskt och används ogenerat som ett redskap för att vinna och behålla makten. Donald Trumps lögner går inte att räkna längre. Det handlar också om att ljuga om det som är uppenbart falskt och hålla fast vid det oavsett hur mycket man motbevisas. På det viset blir lögnen ett lojalitetstest: är du med oss eller mot oss? Den som förnedrats ljuga för att behålla maktens gunst har visat sig svag. När Marco Rubio (utrikesminister i USA) upprepar Donald Trumps lögner om Ukraina har han visat att han är lojal med Donald Trump, att han inte utgör något hot.
Hur spelar ny teknik, som sociala medier, artificiell intelligens och metoder för att skapa innehåll in?
– En helt avgörande roll. Den utveckling vi nu står inför skulle med säkerhet inte varit möjlig utan den nya informationstekniken. Forskaren Renée DiResta beskriver det som en situation där skvallerkvarnen blivit massmedial, avsaknaden av grindvakter har medfört att det det falska och ogrundade når en masspublik. Och att vi själva står mitt i detta och bidrar till spridningen, det är något helt nytt och utgör en enorm utmaning för demokratin, propagandaaktörer kan med lätthet manipulera våra känslor via sociala medier, och algortimerna tenderar att förstärka det opålitliga och extrema. Lägg till det ai-tekniken som utvecklas med stormsteg och ger proapgandaaktörerna enormt kraftfulla redskap för att skapa fejkade artiklar, bilder och filmer. Dessutom ägnar de sig åt att förgifta den information som ai-chattbotarna tränas på. Newsguard gjorde en studie nyligen och kunde kontastera att de ledande chattbottarna alla upprepat falsk informatuon från det ryska Pravdanätverket. Det är en perfekt storm.
Om politiken förs med hjälp av egna narrativ och fakta som inte stämmer överens med verkligheten, hur påverkar det väljarna vid val?
– Ja, det får förstås konsekvenser för hur människor röstar. Efter det amerikanska valet kunde man konstatera ett stort glapp mellan vilken policy väljarna föredrog när de tillfrågades och hur de sedan röstade. Då fungerar inte demokratin som den ska. Vår uppgift som väljare är att utkräva ansvar för förd politik och ge mandat för framtida politik, om vi är okunniga, om vi lurats tro en mängd saker om samhället och politiken, då kan vi inte utföra dessa uppgifter. Detta illustrerar kunskapens helt avgörande roll för demokratin. Sedan är det förstås så att om väljarna luras tro det falska så blir politiken därefter och vi kan inte lösa samhällsproblemen. Det går ju inte att lösa problem utan kunskap.
Vilken roll har medierna?
– Medierna har en central roll. De problem vi står inför är inte bara att de opålitliga källorna får ett sådant stort genomslag utan också att redaktionella medier tappat mark. Särskilt drabbad är lokaljournalistiken och forskning visar att detta är enormt skadligt för demokratin. Sedan hjälper det förstås inte när förment seriösa medier ägnar sig åt klickbetesjournalistisk. Jag förstår att medierna är ekonomiskt pressade, annonstappet har varit ett dråpslag, men nu behövs den goda, granskande journalistiken, mer än någonsin tidigare och det är viktigt att man inte låter sociala medier bli agendasättande.
Är denna utveckling något nytt eller har politiken kanske alltid fungerat så, men skillnaden ligger i att det finns andra tekniska möjligheter?
– Både och. I den auktoritära staten har politiken och propagandan alltid hört samman och ofta har ny teknik använts för att manipulera en befolkning. Under 1930-talet använde sig nazisterna av radion för att sprida sitt budskap. Och i demokratier har politiker slirat på sanningen och använt sig av retoriska knep för att övertyg – det är inget nytt och det är självklart att den digitala tekniken nu används för samma syften. Men den nya tekniken har vissa egenskaper som gör att vi samtidigt står inför något helt nytt. Den är billig och tillgänglig för alla, man behöver ingen radio, tv-station,eller tryckpress, etc. Den når ut omedelbart och globalt (vilket gör det lätt för statliga aktörer som Ryssland att nå djupt in i demokratier och skapa splittring) och den samverkar med våra psykologiska sårbarheter på ett helt nytt sätt, via sociala medier. Den tar också makten över vår uppmärksamhet, mycket av propagandan handlar om distraktion, om att ’dränka zonen i skit’ som Steve Bannon uttryckt det, och den nya tekniken är idealisk för det. Detta har medfört att demokratin inte längre kan skydda sig mot lögnen som ett politiskt redskap. När lögnerna faktakontrolleras nås många människor inte av det. Och de som nås tror ofta inte på faktagranskarna eftersom de matats med ytterligare lögner om att dessa har en politisk agenda, att de är folkets fiende. Donald Trumps stora lögn om det stulna valet bevisar detta, runt 70 procent av de republikanska väljarna tror på den. Det är mycket svårt att tro att det varit möjligt i ett tidigare medielandskap. När Watergateskandalen var ett faktum visste Richard Nixon att han inte hade en chans att slingra sig undan och det visste också de republikanska politikerna. Nu finns det alltid en möjlighet att ljuga sig ur det hela. Donald Trump har till och med ljugit sig fri från stormningen av Kapitolium den 6 januari.
En del jämför det nya sättet att driva som skillnaden mellan Newtons traditionella och i vardagen fungerande fysiska lagar och kvantmekaniken där partiklar kan bete sig på ett för oss kaotiskt och oförutsägbart och sätt. Ser vi ett skifte av politikens fysiska lagar i grunden? Har vi ett nytt normaltillstånd?
– Jag vet inte om jag tror på några politiska lagar eller några normaltillstånd. Historiskt har det ‘normala’ varit allas krig mot alla. Människans existens har präglats av det brutala våldet, hunger, sjukdomar och lidande. Den moderna demokratin gav oss en respit från mycket av detta. Demokratier har bättre folkhälsa, färre krig, inga svälkatastrofer, mindre våld i hemmet, stadigare ekonomisk tillväxt, färre miljökatastrofer, etc. Och människor som lever i demokartier är lyckligare än de som lever i icke-demokratier, i årets mätning ligger Sverige på fjärde plats i världen. Men är demokratin ett normaltillstånd eller är det allas krig mot alla som är det normala? Vad jag vet är att vi har möjligheten att skapa goda samhällen, att förbättra våra levnadsvillkor genom kunskap, empati och samarbete. Men jag vet också att denna möjlighet ständigt hotas av okunskap, hat och maktlystnad. Och jag fruktar att vi nu befinner oss i en period när de senare krafterna är starkare.
Om vi drar ut linjerna i tid, vad ser du då?
– Det står och väger nu. Faller demokratin i USA, och det ser tyvärr ut att gå den vägen, då blir det mycket svårt för världens kvarvarande demokratier. Risken är stor att vi får ett tillstånd där de stora autokratierna, Ryssland, Kina och USA, delar upp världen i maktsfärer och roffar åt sig. Men överlever den amerikanska demokratin då finns det hopp. Näradödenupplevelsen skulle kunna ge kraft åt de demokratiska strömningarna igen, precis som efter andra världskriget då alla insåg vad fascismen och nazismen fört med sig. Det har varit intressant att se hur Donald Trumps förfärande framfart gjort att många i Europa slutligen fått upp ögonen för hur demokratiskadlig den högernationalistiska populismen är. Däri finns lite hopp, säger Åsa Wikforss.
Vendela Burman & Rolf van den Brink
Dela inlägg
Utvalda kategorier
Rolf van den Brink
DO JOBB
Inga lediga jobbannonser.