Vart vägarna bär oss vet vi inte alltid. Skriver detta i ett hyrt rum på Mullbärsgården i Visby. Det bedagade huset med vinda väggar och flagad vitfärg kändes bekant, men ändå inte. Det hördes liksom eko från en svunnen, rosa, tid. Glada skratt och sorl som blandas med vågornas brus.  Så ramlade minnets pollett ned.