När Alex Schulman ryter till från Dagens Nyheter på måndagar, är hans lagtillhörighet oftast en no-brainer för opinionsbildarfolket som vill skapa spinn på sociala medier. De sociala medier som tämligen osocialt används till mejslar fram de politiska blockens fronter, tills de oöverstigliga.

Kolumnister och kommentatorer som Lena Andersson, Johan Hakelius och Ivar Arpi är enkla att ringa in. Men dessa är inga ledarskribenter och kunde avstå en politisk slagsida. Den som är satt i politisk skuld är icke fri.

Kolumnister kan självklart utgå från vilken flank eller från vilket block de önskar. Det konstiga är ingen tycks ta positionen som rikskolumnisten som är större än blockgränserna, som omdefinierar det politiska landskapet och i sanning kan formulera idéer som svävar fritt över det alltmer polariserade medielandskapets skyttegravar.  Det borde vara en gigantisk position med möjlighet till rikslikar-status.

Vilka höjder hade Jan Guillou kunnat nått om han inte hade fjättrat sig vid vänstermasten?
Anna Dahlberg kunde slå till höger och vänster, men landade som statssekreterare hos statsminister Ulf Kristersson (s).

Det är klart det finns undantag. Expressens Viktor Barth-Kron är retsam åt alla håll och kanter. Men skulle han passa på Aftonbladet?

Aftonbladets Peter Kadhammar och Oisín Cantwell går knappast att peta in i något politiskt block. Det finns ett antal kolumnister som inte har någon tydlig politisk färg, men ingen tar på sig rollen att se över blockgränserna, presentera stora icke förutsägbara tankar, skära den politiska kartan på eget vis och följa de stora strömningarna med öppen blick. För de stora strömningarna som digitalisering, klimatförändringar, artificiell intelligens och konflikter flyter rakt igenom det politiska landskapet som lavaströmmar och låter sig inte stoppas av några partikanslier i Stockholm.

Vilka som får komma till tals och vad som är målet för kolumnistmaterialet, är ju en fråga för medierna. Det är medierna som tar in och utvecklar kolumnisterna långsiktigt.

”De bästa idéerna vinner”.

Så brukar den amerikanska redaktören och journalisten Bari Weiss trösta sig. Det berättar hon i sitt avskedsbrev till New York Times läsare. Hon togs in som konservativ redaktör i New York Times, av amerikaner klassad som en kontroversiell vänstertidning, men som med svenska mått kanske ligger nära Dagens Nyheter, som av högern numera klassas som ett partiorgan för Centerpartiet.

Hon togs in efter att New York Times, med skygglappar på, helt hade missbedömt presidentvalet 2016. Tidningen förstod inte de vanliga amerikanerna.

Bari Weiss tog in ett stort och brokigt antal kolumnister från hela världen med idén att presentera material som läsarna själva kunde fatta slutsatser kring, snarare än material anpassat för att tillfredsställa en smal twitterpublik.

Bari Weiss slutade år 2020 efter tre år på tidningen. Hon beskriver i sitt avskedsbrev hur hon blev motarbetad och utfryst av andra medarbetare på den inte alltför liberala tidningen. Hon går så långt att hon utnämner Twitter till New York Times egentliga redaktör.

Bari Weiss jobbade förvisso i konservativ riktning, men hennes tid på New York Times väcker ändå tankar:

Är det för läsarnas bästa att få färdigpaketerade åsikter inlindade i snyggt formulerade kolumner?

Göder medierna den ökade polariseringen på sociala medier och samhället?

Ägnar sig medier åt ett slags omedveten självcensur sprungen ur redaktionella konsensuskollektiv?

Styr sociala medier de traditionella mediernas val av åsiktsmaterial?

Bari Weiss skriver vidare om de “bästa idéerna”.

”Idéer kan inte vinna på egen hand. De behöver en röst”.

Vem i Sverige ger de bästa idéerna en röst?

Jag finner frågan obesvarad.

 

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare

rolf@dagensopinion.se