Under de senaste åren i regeringsställning har Socialdemokraterna låtit till synes avgörande beslut fattas utanför den egna sfären. Det verkar rentav systematiskt.

kärnkraften  –  en svår fråga för Socialdemokraterna som flyttades en bit från partiledningen till ”Energikommissionen”, där alla partier utom SD fick vara med. Miljöpartiet får till överenskommelse där all energi ska vara förnybar, omöjligt för kärnkraftsvänliga partier som M, SD och KD att gå med på i slutändan. Nu driver M, SD och KD en kärnkraftspolitik som knappast S-ledningen motsätter sig, men inte öppet vill driva.

ändringar av LAS – Regeringens egen utredning sågas av både arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (s) och statsminister Stefan Löfven (s) som i stället skyfflar frågan ut på arbetsmarknadens ”parter”. Och Socialdemokraterna får ryggen fri inom arbetarrörelsen i den känsliga frågan under några år framåt.

utbyggnaden av Arlanda – Miljöpartiet får stoltsera en dag med att ha stoppat utbyggnaden av en tredje landningsbana på Arlanda tills en M-ledd riksdagsmajoritet upphäver beslutet.

hnteringen av corona – här är det Folkhälsomyndigheten som får fronta hanteringen. Om den visar sig misslyckad, kan Socialdemokraterna alltid säga att de lyssnade på myndigheten och till en del minimera skadan på det egna partiet.

migrationspolitiken – Stefan Löfven går ut hårt och försvarar asylrätten och håller ihop regeringen med MP, även om partiet gick till val på en restriktiv asylpolitik. Också denna besvärliga fråga delegeras bort från partiledningen och ut i ”Migrationskommittén”. Nu är det kommittén som inte kan komma överens och inte direkt Socialdemokraternas fel. Det krävs ju flera för att dansa tango.

Listan kan göras längre än så. Vad som är gemensamt för dessa frågor är att de till en del splittrar arbetarrörelsen och kan bli frågor som förföljer Socialdemokraterna i valrörelsen 2022. Nu har partiet i stället hittat ett system så att beslut i önskad riktning tas, men av andra.

Nu kan M-ledaren Ulf Kristersson stoltsera över att ha ”kört över” regeringen om utbyggnaden av Arlanda, men samtidigt har han fått ett Svarte Petter-kort i näven som Stefan Löfven slipper vad gäller trovärdighet i klimatfrågan. Stefan Löfven kan landa jobbiga diskussioner om kärnkraften och migrationspolitiken med att partiet gjorde sitt, men att kommissioner och kommittéer havererades av andra.

Är det en slump? Nej då. Socialdemokraterna vill maximera sitt handlingsutrymme för att kunna navigera sig fram till makten även 2022.

Kanske är det inte partiledaren och statsminister Stefan Löfven, själv som är arkitekten. Ljuset, ja hittills inte så mycket ljus faktiskt, faller snarare på folk som näringsminister Ibrahim Baylan, energiminister Anders Ygeman och finansminister Magdalena Anderssons statssekreterare Leif Jacobsson.  De kan det ”politiska spelet”, som partiledaren Stefan Löfven själv vill fjärma sig från. För även ”det politiska spelet” är något inte partiet vill bli förknippat med. Socialdemokraterna ska förstås stå för något i still med att partiet ”löser verkliga problem för vanligt folk” och inte ägnar sig åt spel.

Är Socialdemokraternas strategi framgångsrik? Utan tvekan skapar Socialdemokraterna ordentligt med handlingsutrymme samtidigt som partiet svärtar ner konkurrenterna, som jublar över sina tillfälliga pyrrhussegrar. Men det finns också en risk att Stefan Löfven kommer att uppfattas om en vindflöjelpolitiker utan egen stark åsikt och att partiet framstår som inte så beslutsfähigt. Det kan nog delar av väljarkåren svälja.
En annan risk som seglar upp är att väljarna, liksom konsumenter i stort idag kräver en större transparens, insyn och tydlighet i varumärken de ska stötta. Och just det levererar inte Socialdemokraterna. Men det gör knappast något annat parti heller.

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare, Dagens Opinion

rolf@dagensopinon.se

nion.se