Det väckte rejäl uppmärksamhet när Magdalena Andersson (s) släpptes fram som statsminister med hjälp av riksdagsvilden Amineh Kakabavehs utslagsgivande röst. Detta efter att S-regeringen gått med på att höja anslagen till det demokratiska kurdiska unionspartiet, PYD, i Syrien, värt 1,5 miljarder kronor enligt bloggaren Rebecca Weidmo Uvell. Det gick alltså att köpa en röst i riksdagen, kunde opinionen konstatera.

Men även medierna verkar kunna köpa över människor, något som däremot inte väcker så mycket reaktioner. Den senaste tiden har kvällstidningen Expressen publicerat två artiklar med misstänkt ’matchfixning’.

I det första fallet fick Expressen en intervju med Mehdi ”Dumle” Sachit, 25, som är medlem i det kriminella gänget Dödspatrullen. Han var också på plats när rappartisten Einar mördades. Intervjun kom lägligt till Dumle som samtidigt flera Youtube-filmer lanserade sig som rappartist. Frågan är under vilka villkor Expressen fick intervjun. Inte någonstans framkom till exempel att Dumle varit dömd för en gruppvåldtäkt mot en tonårsflicka.

I det andra fallet får Expressen en intervju med den 25 åriga städaren som var anlitad av bolaget som städade statsminister Magdalena Andersson Nacka-villa. Samma dag som Expressen publicerar intervjun, 11 januari, publicerar tidningen även ett brev till kungen där städaren får vädja om att få stanna kvar.

I dessa två fall tycks Expressen ha fått till två hyperintressanta intervjuer genom att ge bort något redaktionellt. Det är inte ovanligt att kvällstidningar betalar pengar till heta intervjuobjekt. Intervjun med Mehdi ”Dumle” Sachit ger en intressant inblick i gängkriminellas sätt att tänka och prata. Intervjun med städaren har ett scoop, att hon har varit inne och städat i huset tidigare.

Utöver det ligger det i vassa journalisters dna att göra nästan vad som helst för en bra story. Faran med att köpslå i tjänster och redaktionellt innehåll är att läsarna kan bli förda bakom ljuset. När information lämnas ut i utbyte mot att få intervjua en aktuell person, är det inget publiken anar eller får veta. Det finns också en risk att bytesaffärerna trappas upp i konkurrensen om de mest intressanta intervjupersonerna.
I fallet städaren, har Expressen sannolikt fått agera propagandabyrå och bjudit på redaktionell plats och brev till självaste kungen. Det är inte alla flyktingar som får tillgång till en sådan propaganda-apparat.

Ska det vara upprört om politiska partier som köper röster med skattebetalarnas pengar, kan det finns plats och behov av en diskussion om att medierna köper sina intervjupersoner, bekostat av läsarnas förtroende och pengar.

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare

rolf@dagensopinion.se