De två politikerreportarna Eva Stenberg (dn) och Helena Gissén (expressen) kallades in för att diskutera frågan om Sveriges inställning till ett Nato-medlemskap i söndagens utgåva av SVT-programmet Agenda.  Där slog programledaren Nike Nylander fast att hur Finland agerar är en ”kärnfråga”.  Andemeningen i diskussionen var att om Finland går med i Nato blir trycket så högt på Sverige att vi måste följa efter. Att regeringsbärande Socialdemokraterna inte har gett besked beror mest på att partiet vill ”ge sken av att äga processen”. Men egentligen är det bestämt att Sverige ska gå med i Nato. Finland behöver bara visa vägen. Så kan Sverige följa efter.

Plötsligt framstår Finland som role model för svenskt beslutsfattande och demokrati.  Är det lämpligt? Svaret är nej. Finlands process är inte vår.

Dels har länderna olika grundförutsättningar. Ryssland och Finland har legat i krig och sedan dess har också Finland behövt gå på tå för att inte stöta sig med den ryska björnen. Ett Nato-medlemskap skulle öka Finlands självständighet från sin aggressiva granne. Sverige har inte tvingats dansa piruett för Kreml på motsvarande sätt och har kunnat spela en annan roll internationellt.

Finland är också ett mer homogent land än Sverige, också något som förenklar beslutsfattandet.

Finland har sannolikt också en mer toppstyrd beslutsprocess jämfört med Sveriges konsensuskultur.

Det handlar också om vilken roll i världen Sverige ska spela. Historiskt har Sverige iklätt den neutrala tröjan tagit på sig att spela en roll i den globala politiken. Med en Nato-kappa kommer den möjligheten att förändras.

Samtidigt står det tydligt att om Sverige ska kunna ha en global och neutral roll måste Sverige kunna mönstra ett försvar som motar angrepp från ”ovänliga länder” som Ryssland.

Nu när allt fler röster hyllar Finlands process, som till skillnad från Sveriges framstår som rak, tydlig och enkel, ja rentav världsbäst, då kanske det är läge att kolla vilka beslut denna så föredömliga beslutsprocess leder till.

Till exempel kom den finska beslutsprocessen fram till att ryska statens bolag Rosatom skulle få bygga en reaktor vid kärnkraftverket Hanhikivi-1. Reaktortanken är tänkt att tillverkas i den av Ryssland ockuperade delen av Donetsk, enligt Bloomberg.

Hur påverkade det beslutet Finlands utbyggnad av vindkraft? Hur glada är Finland med det beslutet i dag?

Det kan tilläggas att Finland importerar mycket av sin gas och olja från Ryssland, enligt Bloomberg.

I Sverige har vi haft politiker som år ut och år in sagt att Sverige inte ska göra sig beroende av Ryssland för energiförsörjningen. Den ryska gasen kom aldrig hit och nu har vi heller inget stort ryskt energiberoende. Kanske ett resultat av den i dag inte så högaktade, sävliga svenska processen.

Sverigedemokraterna tycks ha inspirerats av den finska toppstyrda processen. På ett hastigt extrainsatt möte måndagen 10 april röstade Sverigedemokraternas partistyrelse för ett svenskt Natomedlemskap ”förutsatt att Finland ansöker”. Detta utan att fråga en enda medlem, gräsrot eller förtroendevald om saken.

Socialdemokraterna har i alla fall kört igång en process där medlemmarna får säga vad de tycker via tre nationella stormöten. Även om det finns en uppenbar fara att partiledningen kör över medlemmarna på ett möte planerat till 24 maj och går med på ett Nato-medlemskap för att få bort frågan, så att den inte stör valrörelsen. Ett logiskt beslut i så fall. Men demokratiskt?

När Eva Stenberg och Helena Gissén diskuterar i Agenda verkar Nato-frågan brådska oerhört. Det är nu eller aldrig. Före juni ska det lämnas in en Nato-ansökan. Varför tar ingen upp att världen då kan se annorlunda ut igen, kriget kan ju till exempel vara slut? Opinionen kanske vänder om vi får åter en tydlig majoritet mot ett Nato-medlemskap?

Nej, i debatten dominerar nu idén att ett Nato-medlemskap är nu oundvikligt. Det försämrar förutsättningarna för en demokratisk process. Det är klart att demokratin fungerar på ett annat sätt än under krig. Men vi har inget krig i Sverige, men är ändå beredda att tumma på demokratin och fatta avgörande beslut utan en rejäl demokratisk process.

Just nu tycks det vara en självklarhet att följa Finlands beslut. Den som säger något annat riskerar att bli idiotförklarad.

Men varför ska inte vi vårda vår egen demokratiska process som har tjänat landet väl så länge även denna gång? Om det inte är så att det föreligger ett akut, kanske hemlighållet hot från Ryssland, borde det finnas tid att jobba igenom frågan trögt och svenskt och få den så brett förankrat med så många som möjligt också den här gången.

Att låta Finland fatta vårt beslut om Nato-medlemskap vore att göra svenskdemokrati en rysk björntjänst.