Är 2022 året då tvåsiffriga miljardbelopp blev felräkningspengar för politikerna?  Nu ska Svenska Kraftnät betala ut miljarder från kapacitetsavgifterna i ”elstöd”. Utdelningen är ett vallöfte. Hur elstödet skulle fördelas och betalas ut var en av frågorna som kan ha avgjort valet. Det blev en form av strid om vilket parti som lovade mest pengar tillbaka till hushållen.

Detsamma kan sägas om pensionerna där inget parti vågade annat än att lova högre pensioner.
Om då partier lovar rena pengar till hushållen i form av pensioner eller elstöd eller annat, kan det sägas vara köp av röster.

Det handlar om stora belopp. Höjda pensioner handlar om tvåsiffriga miljardbelopp. Elstödet handlar om 55 miljarder. Det kan jämföras med reformutrymmet i den M-ledda regeringens senaste budget där reformutrymmet låg på drygt 40 miljarder kronor.

Är det okej att värva röster genom att lova bort tvåsiffriga miljardbelopp som om det var felräkningspengar? Något svar finns inte eftersom frågan knappast är väckt. Det är som om det är en självklarhet att tvåsiffriga miljardbelopp kan lovas ut utan en diskussion om hur pengarna alternativt skulle kunna användas. Det hålls presskonferens efter presskonferens om detaljer om när och hur elstödet på 55 miljarder kronor ska delas ut. Men var är frågorna om det är självklart att dela ut pengarna?

Pengarna skulle kunna användas på ett annat sätt, till annat som att stötta forskning på och byggen av kärnkraftsreaktorer, vindkraftsparker, vätgasfabriker eller solcellsanläggningar. Var är visionen och var är diskussionen? Dör de när ingen vågar riskera att förlora röster genom att tänka stort i stället för att pytsa ut skattemiljarder? Straffar väljarna verkligen politiker som vågar stå upp för vad de anser vara långsiktigt rätt?

Ett annat exempel på hur politiker använder tvåsiffriga miljardbelopp utan någon större diskussion är statliga Vattenfalls köp av nederländska kolkraftsbolaget Nuon år 2009 för 97 miljarder kronor. Fem år senare skrev Vattenfall ned värdet för verksamheten i Nederländerna med 53 miljarder kronor. En usel affär för staten alltså.

Affären drevs skyndsamt igenom av den dåvarande näringsministern Maud Olofsson (c). Rådgivare till Maud Olofsson var Elisabeth Thand Ringqvist, som är en av de tre kandidater som vill ta över som partiledare för Centerpartiet efter Annie Lööf.  Var det råd från Elisabeth Thand Ringqvist som låg till grund för den usla affären? Frågan är inte oväsentlig eftersom Elisabeth Thand Ringqvist profilerar sig som en kunnig näringslivsperson. Utvecklingen i investmentbolaget Storskogen hon har varit ordförande i har heller inte varit lysande. Sedan aktien introducerades i oktober 2021 har aktien och aktieägarna tappat 85 procent av värdet. Kan tveksamheter om Elisabeth Thand Ringqvists näringslivskompetens bli hennes akilleshäl i partiledarvalet och få konkurrenternas tillkortakommanden att blekna, som kommunpolitikern Muharrem Demiroks misshandelsdomar från 90-talet som plötsligt dök upp och gruppledaren Daniel Bäckström inte så politiskt korrekta svar på frågor om att viga samkönade äktenskap och delta i Pride-paraden?

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare, Dagens Opinion