VECKANS STORYTELLER. Sara Broos är filmare, skribent och konstnärlig ledare för Alma Manusutbildning på Alma Löv Museum of Unexp Art. Nu även Beaconomists Storyteller.
Sara Broos Långfilmsdebuterade 2012 med dokumentären För Dig Naken, en kärlekshistoria med Lars Lerin och Manoel Marques. Filmen blev uttagen till flera prestigefulla filmfestivaler, som Idfa och Karlovy Vary och erhöll Dragon Award för bästa dokumentär på Göteborg Filmfestival samt Best Nordic Documentary på Nordic Docs i Norge. Sara har gjort ett flertal musikvideor, konst-och kortfilmer, bland annat Hemland om en syrisk flykting och hennes relation till begreppet hem och A-ha sångaren Morten Harket. Filmen tävlade på Robert De Niros festival Tribeca i New York 2016. Sara är nu aktuell med filmen Speglingar, om en mor-dotter-relation med utgångspunkt i hennes relation till sin mamma. Här berättar hon om sin egen storytelling.
Vilka är komponenterna i framgångsrik storytelling, enligt dig?
– Ett personligt uttryck som berör, engagerar, provocerar, får oss att tänka eller se oss själva. Kombinationen av igenkänning och av det som vi aldrig sett förut. ”It´s what I´ve never seen before that I recognize”(Diane Arbus). Orkestrering, komposition, tonfall, rytm. Något som inte riktigt går att beskriva i ord. Men du vet när det stämmer och när du dras in och blir helt uppslukad av en story. Glömmer tid och rum…
Vad kan man uppnå med en story och hur ska man göra?
– Det beror ju helt på vilken typ av story det handlar om. Vissa är till för att enbart underhålla eller för att sälja en produkt. Andra för att förmedla en nyhet så objektivt som möjligt. Jag tror att konsten måste stå fri från alla anspråk på nytta eller effekter.
– Det finns ett inneboende egenvärde i det konstnärliga uttrycket. Vad effekterna av ett konstverk är och vad som kan uppnås är omöjligt att förutse. Ju mer mångbottnat desto fler tolkningsmöjligheter. Men utan berättelser är vi ingenting. Vi är helt beroende av berättelser i olika former, alltifrån sagor vi hörde när vi var barn, till religioner, ekonomiska och politiska system som också bygger på storytelling.
Vad utmärker ditt eget historieberättande?
– Jag har ett personligt och subjektivt förhållningssätt, vilket innebär att det jag berättar om måste beröra mig på något sätt och att det är något jag har på hjärtat. Nåt som känns angeläget. Det spelar ingen roll om det är en historia som utgår från min närhet, min egen familj, som i Speglingar som är en mor-dotter-relation eller om det handlar om en syrisk kvinna som jag knappt kände, Raghad, i min film Hemland.
– Ju mer personlig och ärlig du vågar vara, ju djupare du når, desto större chans är det att du även kan nå och beröra andra, eftersom vi i grunden är väldigt lika. I Speglingar använder jag mig av mig själv men när det fungerar handlar det inte längre om mig. Mitt jag blir upplöst och övergår i något annat. Min film är inte längre min. Jag ser mig själv på duken men det är ändå inte jag. Jag är ett verktyg som jag använder mig av för att gestalta och berätta om något som jag tror även angår andra. ”Det som är botten i dig är botten även i andra” som Gunnar Ekelöf sa.
– Jag måste utsätta mig och våga förlora mig själv i något, låta saker komma till mig utan att jag försöker kontrollera eller censurera. Historien får växa fram av sig självt utan att tvingas in i en mall eller form. Jag jobbar väldigt intuitivt och försöker hela tiden balansera det att gå vilse, förlora kontrollen mellan struktur och fokus, att behålla sin vision. Det är inte alltid så lätt.
– Jag gör också väldigt mycket själv och har jobbat med alla de olika komponenter som film består av separat, genom att jag skrivit, fotograferat, spelat olika instrument, hållit på med ljudkonst. I filmen kan jag kombinera allt det och jag älskar klipprocessen när allt sammanfogas och man måste vara väldigt intuitiv och musikalisk.
Hur har du lärt dig att bli en storyteller?
– Jag skulle säga genom att lyssna och se. Det låter enkelt. Men att verkligen lyssna och att verkligen se är en konst. Om flera människor går nerför exakt samma gata är det ändå vitt skilda saker vi ser, fäster vår blick vid. Du kan resa över hela världen, besöka varje land, träffa massa spännande människor, men ändå inte uppleva någonting eller ha något intressant att berätta. Du kan leva ett helt liv isolerad i skogen men ändå kunna berätta om hela världen genom att utgå från en liten del du zoomar in på och där hittar ett helt mikrokosmos.
– Jag lärde mig mycket under mina tidiga tågresor genom Österuropa. Jag var bara 16-17 år de första resorna och hade med mig en liten Hi8 kamera, filmade allt jag såg. Jag var nyfiken på allt, ville uppleva saker, inte bara det storslagna, de häftigaste städerna, platserna, utan även det som låt ute i periferin, små byar utanför Sarajevo, där människor berättade om sina upplevelser av kriget, eller oväntade möten i en tågkupé som kunde leda till att jag gång på gång hamnade på platser jag aldrig hade kunnat förutse. Några hemlösa ryssar som bjöd in mig till en industrilokal i Ljubljana, nästa dag råkade jag hamna på en lyxig bar med en rik affärskvinna som precis separerat från sin man. Jag lärde mig mycket genom att röra mig fritt mellan olika världar, att inte döma människor utifrån ett första intryck. Att alltid vara nyfiken, att försöka vara närvarande, att stanna kvar och inte ha så bråttom. Att låta saker ta sin tid. Att fortsätta vidare men att ändå hela tiden stanna upp. Jag älskar kontraster och fördelar min tid mellan Kreuzberg i Berlin, ett hus på landet utanför Sunne i Värmland och Stockholm.
– Mest har jag nog lärt mig bara genom att leva. Det är ju fantastiskt när man är filmare eller konstnär att allt man är med om, det ljusa och det mörka, är research och underlag för ens arbete och berättande.
– Sen har jag pluggat master på Stockholms Dramatiska Högskola, läst litteraturvetenskap i Lund, Idé – och lärdomshistoria, Journalistik på JMK, filmvetenskap, massa filmkurser på Danska Filmskolan, Akademin Valand, utomlands.
– Men mycket har jag lärt mig genom den YH-utbildning jag själv startade upp, för åtta – nio år sedan. Min drömutbildning som jag själv skulle vilja gå, Alma Manusutbildning med bas på Alma Löv Museum som är ett internationellt centrum för samtida konst mitt ute på landet i Selma Lagerlöfs Östra Ämtervik. Jag är konstnärlig ledare men driver utbildningen i nära samarbete med Petra Revenue och Zara Waldebäck och vi bjuder in alla de jag tycker är fantastiska, allt ifrån Pernilla August, Peter Grönlund, Anna Croneman, Amanda Ooms, Klas Östergren, Åsa Lantz, och många många fler lärare och föreläsare. Det är en vidareutbildning som riktar sig till författare, filmare, producenter, reklamare som vill fördjupa sig i skrivandet och ta del av en okonventionell utbildning med högt i tak och med några av Nordens främsta föreläsare, regissörer, manusförfattare, producenter. Vi träffas sex gånger på ett år i Berlin, Alma Löv Museum, ett konstcentrum i Värmland, Stockholm och Köpenhamn.
– Min vision handlar mycket om att verka utanför institutionerna, att röra sig fritt mellan olika platser, samarbeta med andra skolor, produktionsbolag och aktörer inom filmbranschen. Blanda det mer konstnärliga med det mer kommersiella – ibland går de ihop, låta alla få utveckla sin egen röst, skapa ett rum, en plats där alla får möjlighet att gå sin egen väg, experimentera, men alltid ha hög kvalitet, höga ambitioner.
Hur gör du när du sätter dig ner och ska skapa en story?
– Jag sitter sällan ner och försöker komma på något. Det uppstår, växer fram,
Hur tänker du dramaturgiskt i din storytelling?
– När jag gjorde långfilmsdokumentären Speglingar tänkte jag inte mycket på struktur, jag ville komma bort från det mer traditionella berättandet och experimentera, berätta mer fragmentariskt. Sen träffade jag en manusförfattare som analyserade min film efter en dramaturgisk modell som jag inte använt mig av.
– Jag tror att känslan för dramaturgi sitter i ryggmärgen. Vi märker av när vi tappar fokus eller när vi är engagerade. Det handlar mycket om rytm, om kontraster, om sinnesstämningsväxlingar, psykologi.
– Jag har läst många böcker om dramaturgi och vem som helst kan lära sig det mest grundläggande på ganska kort tid. Men sen att gestalta, hur man berättar kräver övning. Det funkar inte att slaviskt följa en modell. Innehållet är alltid viktigast och det känns direkt när något är konstruerat och inte trovärdigt. Dramaturgi handlar mycket för mig om psykologi, tonfall och rytm.
Vilka känslor anser du skapar störst genomslag i storytelling?
– Skräck och thriller, våra rädslor. Men även kärlek och feel good. Beror ju helt på vilka slags berättelser. Kombinationen av flera olika känslor och det oväntade och oförutsedda.
Hur anser du att området storytelling utvecklas?
– Otroligt mycket, på alla plan. Nu ska det ju finnas en historia till varje liten förpackning. Vi är översköljda av historier. Alla vill göra sin röst hörd och alla kan, genom sociala medier, tillgång till teknik, distribution. Men det har blivit betydligt svårare att sålla, att hitta rätt. När det är sånt överflöd så är det också lätt att allting försvinner bort. Och när alla vill synas så är det lätt att alla skriker högt. Och just då kanske det är de mest lågmälda och subtila som utmärker sig mest.
Hur tjänar man pengar på en story idag?
– Alla vill ha en bra story. Om du har ett fantastiskt manus så finns det stor chans att det blir gjort. Alla kan ha en bra idé men väldigt få har förmågan, tålamodet, kompetensen, begåvningen, drivkraften, att genomföra den, gestalta. Som dokumentärfilmare är det nästan omöjligt att tjäna mycket pengar. Men det är inte heller anledningen till att jag gör film. Jag tar ibland uppdrag på sidan av, som föreläsare till exempel. Börjar du med reklam finns det ju helt andra möjligheter att tjäna pengar.
Vilken är din favoritstory?
– Väldigt svårt att säga. Jag har en film som jag ofta återkommer, ”Five Easy Pieces”, Jack Nicholsons stora genombrott. Den filmen har en enkelhet och komplexitet på samma gång. En story om en människa som försöker fly från det han kommer ifrån och som förlorar all respekt inför sig själv och till slut alla omkring. Realism och poesi. Överhudtaget älskar jag amerikansk 70–talsfilm.
Vilka tre storys intresserar du dig för nu?
– Jag ser mycket dokumentärer och längtar efter att se filmen om David Lynch. Jag tyckte också mycket om Laurie Andersons Heart of a Dog. Jag ser mycket konstfilm, videoinstallationer och gillar filmer som bryter med det mer konventionella berättande, som Maya Deren, Chris Marker, Jonas Mekas, Chantal Aakerman. Jag tycker mycket om Tarkovskij och älskar den ryska filmen Återkomsten. Men jag är väldigt öppen för alla sorters uttryck och berättelser och ser också mycket barnfilm med min systerdotter som är tre. Den lilla Mullvaden till exempel, eller Jan Svankmeyers experimentella filmer som hon älskar.
SARA BROOS SNABBA TIPS FÖR EN INTRESSANT STORY
– Ha något på hjärtat
– Utmana dig själv och utsätt dig.
– Låt det ta tid.
– Tänk efter noga när i processen du ska ta in någon som ger feedback. Ibland är det bra att ”skydda” storyn och låta den växa fram ett tag utan andras bedömning.
Dela inlägg
Rolf van den Brink
DO JOBB
Almega Tjänsteföretagen söker en strategisk och engagerad förbundsdirektör som vill leda och utveckla vårt arbete för att stärka tjänstesektorn. Vi samlar en mångfald av branscher...