Den våldtäktsanklagade Wikileaks-grundaren Julian Assanges liv blir teater med premiär 30 augusti. En skådespelare spelar alla roller. Regissören Fredrik Hiller berättar hur han har byggt storyn och blir därmed VECKANS STORYTELLER (till höger i bild).
I den nyskrivna föreställningen Visselblåsaren skildras hur Julian Assange kom till Sverige som en frälsare och rockstjärna och lämnade som en misstänkt sexbrottsling.
Bakom pjäsen ligger Jens Ganman, som skrivit manus och Rasmus Dahlstedt (till vänster i bild), som spelar alla roller som Julian Assange och för regin svarar Fredrik Hiller.
Hur har ni gjort för att berätta den här storyn som är så komplicerad?
– Min dröm och min ambition och min målsättning är ju att även fast det är en skådespelare som spelar alla tolv roller, ja Dan Eliasson, Stefan Löfven, Carl Bildt, Alice Bah Kunke är med, så är mitt mål att, även om det är en skådespelare som spelar alla, så ska man när man går härifrån ha upplevt det som om det varit en massa skådespelare på scenen. Vi kommer jobba med massor av olika tekniker för att få det att kännas som det varit en full ensemble som har spelat. Man vet ju mycket väl att det bara varit en skådespelare som spelat. För Rasmus kommer spela sig själv på scenen i hela dialoger mellan olika karaktärer, säger Fredrik Hiller.
Har ni mycket teknik eller är det avskalat?
– Det är väldigt avskalat så vi kommer att jobba mer med skådespeleri och förhoppningsvis goda regilösningar. Så vi kommer ha projektioner och en massa grejer som förhoppningsvis att vi får fram rätta känslan.
Vad är fördelen med att göra på det här sättet?
–Det är billigt.
Förutom det?
– Jag är ju vansinnigt förtjust i stand up-teater. Det är ju att komma tillbaka till teaterns urform. Det finns sådan glädje att se en skicklig skådespelare gestalta massa olika karaktärer blixtsnabbt. Dels för att det sitter fingret på att vi alla har en mängd arketyper inom oss som vi ofta inte kanske besöker. Men om en skicklig skådespelare kan upptäcka det i sig själv då kan jag upptäcka det i mig själv också.
Fredrik Hiller utvecklar:
– Det är ju också att gå tillbaka till teaterns urform. När det började i gamla Grekland då var det ju en skådespelare. Och sen kom ju revolutionen, och då var det två skådespelare. Och sedan tre, och så vidare. Och alla människor är ju skådespelare, alla skådespelare är naturligtvis av varierande skicklighetsgrad. Vi skådespelar alla för varandra, så det är att gå tillbaka till teaterns urform och om det görs skickligt är det ganska svårslaget.
Hur har du jobbat med att få till en sådan story som funkar att ta ut på det viset?
– Dels har vi Jens briljanta text. När jag läste manus för första gången, varje mening förde framåt, varje mening säger något nytt.
Är den byggd för en person?
– Ja det är den. Sedan tänkte jag hur tusan ska vi kunna göra det här så att det funkar. Nu hoppas jag att vi har en lösning som kommer göra att det känns väldigt spännande. Och sedan får man alltid tweaka texten lite gran för att transponera den.
Får man jobba mycket med dispositionen då när man har en person som berättar storyn?
– Ja precis, dramaturgin finns ju i Jens text. Men sen gäller det att hitta rytmiseringen, bågarna, sekvenserna i det och bygga upp till delklimax. Men sen är det också en väldigt spännande text för att den har två plan, dels ett fiktionsplan och ett metaplan. Så fiktionsplanet är Julian Assange kommer tillbaka till Stockholm, träffar högsta domstolen och ska rentvå sig själv. Och sen kommer det en massa människor som sabbar hans försök. Sedan har vi metaplanet, det är att alla karaktärer är medvetna att samtidigt är vi och spelar teaterföreställningen. Och det där tycker jag är vansinnigt spännande i texten och jag hoppas att vi får till det så att publiken hela tiden är trygg i vilket plan vi befinner oss i.
Hur påverkas en sådan här typ av storytelling av det som händer på Netflix och sociala medier och den dramaturgin. Påverkas ni av det eller är det här klassiskt grekiskt drama?
–Jag kommer ihåg när en lärare sa att på teatern är det direktsändning varje kväll. Och teatern är ju ur-Twitter, världens första sociala medium är ju teatern. Det är skillnad på att göra film, som ju också är coolt. Men de som står på scenen befinner sig inte i samma rum som publiken. Det är ingen slump att teatern, retoriken och demokratin föddes ungefär samtidigt i gamla Grekland. För att teatern är ett väldigt demokratiskt forum. Om folk tycker vi är dåliga så buar de och går därifrån. Om de tycker vi är roliga så skrattar de. Och vi måste stå där och ta konsekvenserna. Om vi gör en film kanske de buar åt filmen medan vi inte måste vara där. Det är spännande att det ställer sådant krav, det är därför det finns så mycket fler radikala böcker än teaterföreställningar. För det är en sak att skriva en bok men att stå här och fejsa och påstå saker och de kanske kastar en tomat på mig, det är jobbigare.
Klarar teatern den här tuffa konkurrensen som är nu?
–Om vi har tur och får slutsålt på alla våra föreställningar kanske vi når 1 000 personer. Ett Facebook-inlägg kan ju nå 4 000 jättesnabbt. Så det är klart att rent numerärt kommer teatern aldrig att kunna mäta sig. Men förhoppningsvis, om det är bra det vill säga, kan det vara en upplysning som är mycket mer givande. Och just det här att du och jag står i samma rum, både som avsändare och mottagare. Det blir också så att det är inte bara är Rasmus som är avsändare och publiken som är mottagare utan också tvärtom.
Rolf van den Brink
Dela inlägg
Rolf van den Brink
DO JOBB
Almega Tjänsteföretagen söker en strategisk och engagerad förbundsdirektör som vill leda och utveckla vårt arbete för att stärka tjänstesektorn. Vi samlar en mångfald av branscher...
om oss Dagens Opinion riktar sig till engagerade och intresserade proffs inom opinionsbildning, kommunikation och samhällsförändring. Vår ambition är att utveckla, utmana och underhålla vår...