Patetiskt därför att jag aldrig andats om censur och refusering – i motsats till vad Eriksson gjort i praktiskt redaktörshandling avseende den borgerliga idédebatten, råkar jag veta. Avslöjande genom att beskyllningen är ägnad att dölja personkopplingarna mellan tidskriften och Timbro, som redaktören stolt kallar Sveriges största borgerliga tankesmedja.
Men inte den breda, djupa och seriösa borgerlighetens, kan man tillägga.
Den dominerande nyliberala verkstaden skall den kallas. En svart katt är just svart – inte vit! Och, må det sägas igen, nyliberalismen har aldrig varit, är inte, och kan aldrig bli den ideologiska huvudfåran i en ansvarsfull, humanistiskt inriktad och förnuftig borgerlighet! Om Maria Eriksson inte vill begrunda de orden här, rekommenderas hon lyssna till statsministern och hans finansminister.
Den uppmärksamme läsaren av hennes reaktion på lätt konstaterade fakta om Svensk tidskrift noterar snabbt att hon inte låtsas om dem. Som om de ej existerar, om de förtigs. Se här igen:
-Svensk Tidskrifts styrelseordförande är Mats Johansson, tidigare mångårig Timbrochef!
-Svensk Tidskrifts stipendiat är Fredrik Segerfeldt, som tidigare har arbetat vid och för Timbro – gör det kanske delvis än och som osäkrar sin knallpulverpistol i fickan när han hör orden ”offentligt finansierad kultur”. Offentliga sektorn är för honom bland annat ett ”våldsmonopol”, som absolut inte får användas för att stödja den mänskliga själens stimulans och odling, det som alltså kallas kultur!
-Lägg därtill att han är sambo med Svensk Tidskrifts redaktör, dvs Maria Eriksson, vilken i sin arbetsroll har låtit tre bekanta nyliberaler inleda en borgerlig idédebatt. Den förste av de tre var – vilken tillfällighet, eller? – nuvarande Timbrochefen, Markus Uvell.
För övrigt verkar just den debatten nu vara slut i tidskriften.
Om inte detta uttrycker såväl en uppenbar personknytning mellan den anrika och en gång mycket respekterade kulturkonservativa tidskriften och den nyliberala tankesmedjan som ett synnerligen åsiktsmässigt snävt ideologiskt spektrum i den aktuella idédebatten, vet inte jag vad som krävs för att beskrivningen skall vara korrekt.
Antingen vet Maria Eriksson att det förhåller sig så men försöker dölja det genom tystnad.
Eller också är hon totalt aningslös i jobbet och tror att mångfald i åsikter alltid är detsamma som många skribenter.
BENGT OLOF DIKE