Många som jobbat ett tag med press- och kommunikationsfrågor på olika arbetsplatser kan vittna om att själva hantverket i grunden är sig ganska likt, oavsett om det handlar om organisationer, företag eller myndigheter. Men jag kan intyga att på åtminstone en punkt skiljer sig kommunikationsarbetet inom vård och omsorg avsevärt från många andra områden. Här handlar det nämligen ofta bokstavligen om liv och död.

 

Sjukdom och död är ofrånkomliga delar av livet. De flesta av oss slipper lyckligtvis komma i så mycket kontakt med dessa delar, men inom vården och omsorgen är det oundvikligt. Det betyder förstås inte att sjukdom och död är vad som hela tiden präglar verksamheten. Tvärtom finns där också otroligt mycket livsglädje.

 

Dödens närhet är dock viktig att ha i åtanke när man bedömer hur de många gånger misstänkliggjorda och utskällda vårdföretagen kommunicerar.

 

Det händer ständigt saker inom vård och omsorg. Det är en verksamhet för människor – av människor. Och människor är inte felfria. Olyckor händer. Missnöje uppstår. Verksamhet kan ha brister. Och som alltid när något händer är kommunikation otroligt viktigt.

 

För ett vårdföretag – som många gånger bedriver verksamhet på entreprenad, med politiker som uppdragsgivare och skattebetalare som står för notan – finns det många olika kommunikationsintressen som ska tillfredsställas: brukare, personal, anhöriga, politiker, förvaltning, tillsynsmyndigheter och allmänhet. De sistnämnda företrädda av medierna.

 

Alla har rätt till snabb och korrekt information. Samtidigt lägger patientsekretess och hänsyn till den personliga integriteten restriktioner för vad som får sägas. Alla som någon gång besvarat journalistfrågor vet att det är en balansgång mellan att ge tillräcklig information och att ge för mycket. Arbetar man inom vården är denna balans extra viktig.

 

Det är inte heller fullt så enkelt som man kanske kan tro att bemanna en kommunikationsavdelning så att den är rustad för alla eventuella kriser. Dels är det självklart inte alltid kris inom vården, även om man ibland kan få det intrycket när man följer medierapporteringen. Och det är dyrt att ha en överdimensionerad kommunikationsstab. En stor kommunikationsavdelning, eller inhyrd hjälp från pr-byråer vid kriser, väcker också ofrånkomligen frågor om inte dessa resurser egentligen borde ha satsats på verksamheten.

 

Samtidigt beror negativa skriverier i pressen – nästan – alltid på att misstag har begåtts. Misstag som alltså kan betyda liv eller död. För att vända den negativa mediebilden måste vård- och omsorgsentreprenörer bli mer transparanta med hur företagen är uppbyggda, ägda och hur vinster genereras och förvaltas. Man bör också, trots riskerna jag nämnt, satsa mer på att medialt visa upp de övervägande positiva delarna av vården och omsorgen; vad som hänt under de dryga 20 år vi tillåtit privata alternativ till det tidigare offentliga monopolet.

 

Först när privat driven vård och omsorg ses som ett naturligt inslag i det svenska samhället, snarare än som något avvikande, kan också kommunikationsarbetet i dessa verksamheter bli mer likt det i andra branscher.

 

Jonas Morian, kommunikationsrådgivare med bakgrund som bland annat informations- och presschef på Attendo