Över 300 000 människor har så här långt lämnat Libyen. Det handlar inte i huvudsak om libyer som flyr striderna, utan om främst gästarbetare från Egypten och Tunisien men även andra delar av Afrika och Asien. Här har Sverige bidragit med stöd genom Sida bland annat till MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Totalt har Sida hittills beslutat om humanitärt stöd om 50 miljoner kronor med anledning av läget i Libyen.

 

Regeringen har också ställt det svenska Herculesplanet på Malta till UNHCRs och IOMs förfogande för att bistå med evakuering av nödställda vid den tunisiska gränsen. Herkulesplanet användes också för att skicka sjukvårdsmateriel till Benghazi, där det överlämnades till sjukhus och apotek. I går skickade Sverige ett plan lastat med utrustning till flera FN-organisationer i flyktinglägret Shousha i Tunisen.

 

UNHCR har uppmärksammat att det sedan tidigare finns cirka 8 000 flyktingar och 3 000 asylsökande i Libyen. Det är möjligt att det rör sig om många fler. Migrationsverket har kontakter med UNHCR för att se hur Sverige genom det ordinarie vidarebosättningssystemet ska kunna bidra till att lösa situationen för dessa. Det kan även röra sig om libyer som har behov av skydd.

 

Sverige kan genom vårt vidarebosättningsprogram i en första insats erbjuda skydd till ett par hundra personer från Nordafrika. Totalt erbjuder Sverige 1 900 platser på årsbasis från flyktingläger i hela världen, det är flest i EU. Under 2010 vidarebosattes cirka 6 000 skyddsbehövande inom EU. Sverige stod alltså för en tredjedel av dessa. Om hela EU skulle ha samma nivå som Sverige i jämförelse med befolkningsmängden, skulle cirka 100 000 kunna erbjudas skydd inom EU genom vidarebosättning, något som Sverige verkar för i EU.

 

En ytterligare grupp är de som i början av februari och de senaste dagarna kommit till den italienska ön Lampedusa. Majoriteten av dessa har inte sökt internationellt skydd, utan uppger att de i första hand vill komma till EU och arbeta. Vi vill att EU ska vara öppet både för de som söker asyl och för de som vill komma hit och arbeta.

 

Även om Frontex, EUs gränskontrollbyrå, inte har något formellt sjöräddningsansvar, bidrar man till att rädda människor som riskerar att drunkna i sina försök att ta sig över Medelhavet. Inom EU diskuterar vi dessutom just nu en förstärkning av Frontex mandat. Det har dessvärre under lång tid funnits sjörättsliga konflikter mellan Italien och Malta vad gäller de som tas ombord på ländernas fartyg och som sedan ska sättas i land.

 

Om EU framöver skulle nås av en stor flyktingström finns flera redan färdiga mekanismer för att hantera obalanser mellan olika länder. En del i detta är naturligtvis att andra EU-länder kan dela bördan vid en massflyktssituation, men vi är inte i det läget. I EUs regelverk finns flera steg före det. Det handlar om ekonomiskt stöd från EUs flyktingfond som kan ges till medlemsländer som har ett akut behov, men det kan också handla om att EU-länderna hjälper varandra med personal. Förra månaden etablerades en reserv med asylexperter som vid behov kan sändas till andra EU-länder. Sverige deltar genom medarbetare från Migrationsverket.

 

Sverige är alltså i högsta grad aktivt för att bistå med hjälp både till de människor som nu vill lämna Nordafrika och till de EU-länder som kan väntas behöva ta ett stort ansvar för att ta emot såväl asylsökande som personer som söker arbete i Europa.

 

Sverige är redan ett land som tar ett mycket stort ansvar för de människor som flyr till Europa. Förra året sökte närmare 32 000 människor asyl i Sverige och omfattades av vårt mottagningssystem och asylprocess. I en jämförelse skulle det innebära att till exempel Italien, med sina 58 miljoner invånare borde, i förhållande till sin folkmängd, kunna ha kapacitet att ta emot cirka 197 000 asylsökande. Den som kommer till EU ska mötas av likvärdiga villkor oavsett vilket land man kommer till. Därför är det extra viktigt att arbetet med ett humant och rättssäkert gemensamt europeiskt asylsystem fortsätter.