– Det här var ju ett brandtal mot nationalismen och ett tal som vi har hört förr. Det var väldigt mycket bekant. Vi som har lyssnar på Jan Björklund i några år i Almedalen kände igen många av både de retoriska och innehållsmässiga delarna. Men det var ett ganska väntat tal från Jan Björklund, redogör Daniel Färm för sina spontana intryck.
 
Presterade han några nyheter?
Markeringen mot nationalismen tyckte jag att han betonade så mycket. Det skulle jag ändå vilja lyfta upp som intressant i det läge vi befinner oss i nu. Det var anmärkningsvärt att han gjorde det på ett så positivt sätt, säger Daniel Färm och utvecklar:
  
– Att han ägnade en hel del kraft åt att berätta om det starka Europa-engagemang som finns inom liberalerna var starkt. Jag tyckte också att det var intressant att han valde att betona delar av Liberalernas politik som inte är särskilt problematiska för arbetarrörelsen. Det handlade om Europatanken, om alla människors lika värde, om att markera mot nationalismen. Det handlade om en skola som möjliggör för alla elever att nå höjda kunskapskrav. Sedan nämnde han en del andra områden som är betydligt mer problematiska för arbetarrörelsen, till exempel enkla jobb.
 
Bäddar han för ett regeringssamarbete tror du?
– Han drämmer ju i alla fall inte igen några dörrar. Och det är ett ganska viktigt besked i det här läget, att ingen drämmer igen några dörrar. För det kommer vara så komplext läge efter valet så att onödiga markeringar undanbedes.
 
Var det någonting som saknades tycker du? 
Jag hade velat höra mer om den jämlikhetstanke som finns inom socialliberalismen och socialliberala tankegångar. Det har vi haft tidigare. Hur vi kan bryta de strukturer som finns i Sverige och hur jämlikheten kan stärkas? Han var inne på det lite med skolan, om klassresor, men hade han lyft det ännu lite mer, skulle han tydligt ha markerat en socialliberal linje som många av Liberalernas väljare står för och önskar att partiet ska leverera.
 
Hur tycker du att framförandet var?
Det var så klassiskt. Jag hade kunnat stå här 2018, 2017 eller 2012 och hört samma tal. Jan Björklund håller samma tal varje år. Ute i Europa, och jag säger inte att det är negativt utan, ute i Europa, det är historien mot förintelsen, det är skolan, det är försvaret, det är lite integration, det är markera mot nationalismen, det är lite idépolitik. Och jag känner igen det. Det är samma tal.
 
Men givet att han håller samma tal hela tiden, hur var framförandet idag? Var han i bra form?
Jag skulle säga det, han är stabil. Jag har inte hört ett uruselt tal av Jan Björklund på många år. Jag har inte heller hört något där jag känner att jag och många andra går igång särskilt mycket. Det är stabilt, liberalt, utifrån Jan Björklunds horisont. Det var ganska snällt den här gången. Det var inga tjuvnyp eller rallarsvingar mot Stefan Löfven eller mot socialdemokratin av det grövre slaget. Det kan man notera att det lyste delvis med sin frånvaro idag. Han sa att han ville byta ut regeringen absolut, man håller fast vid den här vanliga argumentationen att man vill byta ut regeringen och ha en Alliansregering men alla vet att det inte är särskilt realistiskt och då var det intressant att han ändå markerade i regeringsfrågan att Sverigedemokraterna kommer man inte att förhandla med på något sätt.
 
Vad gör det här talet? Vad fyller det för funktion? Vad kommer det att göra för skillnad?
– Det här talet kommer väl förhoppningsvis att nå de liberala väljare som man försöker nå som fortfarande brinner för ett liberalt Europa, som verkligen vill markera mot nationalismen, som gillar att höra en del om både kunskap och tydlighet i de liberala värdena. Talet kommer att fylla en viktig funktion i att man markerar tydligt mot nationalismen som också klistrades på, av rimliga skäl, Sverigedemokraterna. Detta gör det nästan omöjligt för Liberalerna att hamna i någon sorts regeringssamverkan med Sverigedemokraterna även indirekt.
 
Slutligen, talet var ganska kort, bara en halvtimme, hur ska vi tolka det?
– Han har ju hållit sina tal här i ganska många år så han drammade väl av sina huvudbudskap ganska snabbt. Han gjorde sin markering mot nationalismen, det var det intressanta. Sedan tog han pliktskyldigt upp militären, skolan och integrationen som han brukar.  Sedan behövde han inte hålla på att älta det allt för mycket.