Undertecknad, tillika ordförande i Konstnärsalliansen vill här redogöra för en intressant dom i Sockholms förvaltningsrätt från i våras. Det är myndigheten Statens konstråd som är aktuell med en direktupphandling, Park central i Göteborg, där utförandekostnaden budgeterades till, 3,5 miljoner kronor, tecknades avtal sen med konstnären Berenice Hernandez den 9 december 2022. Upphandlingen har sedan överklagats till förvaltningsrätten och där yrkat på ogiltigt avtal och att upphandlingen ska göras om. Rätten beslutade att förklara avtalet ogiltigt den 13 april 2023.

Det första domen för upphandling av konst sedan upphandlingslagen ändrades 1 februari 2022. Domen avser en upphandling som Statens konstråd gjort utan att annonsera den, där gestaltningen skulle integreras i en tegelfasad.

Konstrådet anser att det är en konstnärlig tjänst. En upphandling av en konstnärlig tjänst behöver inte annonseras upp till ett värde av 7,7 Mkr. Förvaltningsrätten menade att eftersom slutresultatet är ett fysiskt konstverk är det inte en tjänst utan en vara, och då ska upphandlingen annonseras om budgeten är 700 tkr eller mer.

Redan 1968 slog EU-domstolen fast att konstverk är varor och det torde gälla för de flesta konst och utsmyckningsprojekt där verket är huvudsaken. Senare har EU-domstolen även slagit fast att när någon skapar något (typ ett verk) ska båda dessa delar slås ihop och skapandet underordnas det som skapats (verket) och det ska klassificeras som varukontrakt.

Domen är intressant då den tydligt säger att om konstnären gör ett fysiskt verk är det en vara som köps, inte en tjänst. En tjänst torde det vara om konstnären enbart gör ritningar och andra underlag som tredje part tillverkar och som köps upp separat.

Sedan flera år tillbaka har Konstrådet anlitat en extern advokatbyrå, Hannes Snellman i Stockholm, för att försvara Konstrådets inställning. Myndighetens kostnad för denna advokatbyrå torde uppgå till ren en miljon kronor vid det här laget, frågan är hur konstrådet budgeterar detta – och om medel då tas från konstanslaget?

Borde inte Konstråd framledes använda sin tid och sin budget för att köpa konst i stället för att driva dyrbara rättsprocesser som är emot lagens grundläggande intention avseende transparens och offentlighet.

En statlig myndighet är en serviceinrättning som ska tjäna samhället, i detta fall konstnärerna och medborgarna. Det är svårt att se att någon av dessa parter har nytta av att betala advokatbyråer och uppta tid i våra överbelastade domstolar.

2017 genomförde Konstrådet en direktupphandling för Linköpings Universitet. Syftet var att köpa in en textil ridå till en totalkostnad av 1.140.00 kronor. Avtalet överklagades och förvaltningsrätten beslutade att avtalet är ogiltigt. Konstrådet överklagade till Kammarrätten men de beviljade inget prövningstillstånd. Konstrådet fortsatte till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som i sin tur beslutade att inte ta upp målet. Förvaltningsrättens dom fastslogs. Trots detta genomförde Konstrådet avtalet med den utvalda konstnären om en beställning av ridå. Detta kallas ofta för domstolstrots.

Konkurrensverket fick information om att Konstrådet inte följde lagakraftvunnen dom och valde att genomföra ett tillsynsärende om upphandlingsskadeavgift. Konkurrensverket yrkade på böter om 105.000 kronor för den otillåtna direktupphandlingen. Att Konstrådet inte har efterlevt ogiltighetsdomen är en försvårande omständighet, enligt Konkurrensverket. Det hela riskerar att urholka upphandlingsreglerna, och för domstolarnas beslut.

Tony Roos, ordförande för Konstnärsalliansen