Det kanske började redan i slutet av valrörelsen. Gång på gång pressade Socialdemokraterna Alliansen och mest statsminister Fredrik Reinfeldt (m) på hur de borgerliga tänkte samexistera med Sverigedemokraterna. Samtidigt bedyrade Mona Sahlin att hon aldrig, rentav ALDRIG, skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Men kanske är det ändå Jimmie Åkessons parti som räddar Mona Sahlin.
Redan på valnatten gick Mona Sahlin ut med stenhårda bud. Nu börjar kampen mot främlingsfientligheten. Detta kanske inte bara var sprunget från hjärtat utan också strategiskt uttänkt.

Det rakaste sättet att bekämpa Sverigedemokraterna vore att göra upp med moderaterna om att neutralisera dess möjligheter att påverka voteringar i riksdagen, genom att alla partier kvittar bort ett antal röster. Men det kortet vill inte Socialdemokraterna spela.
I stället är det kamp mot främlingsfientlighet som ska mobilisera partiet. En typisk socialdemokratisk kamp som snart varje arbetarkommun kan engageras i. På så vi hamnar också uppmärksamheten bortanför partiledningens misslyckande. Med ett parti mobiliserat i en yttre kamp, mot främlingsfientligheten och Jimmie Åkessons parti, slipper ledningen så länge kampen varar, bli ifrågasatt för valmisslyckandet. Ledningen kan få respit i flera veckor och mobilisera sig. Förläng fristen för intern kritik genom att flyga in Mandela eller någon annan frihetskämpe till Sveavägen 68. Så kommer kongressen, tiden går och snart är det val igen.

Under tiden kanske regeringen Reinfeldt springer bort sig med Sverigedemokraterna. Det stora hotet för Socialdemokraterna måste vara om Alliansen får med sig miljöpartiet i en fempartikoalition. Det skulle pressa Socialdemokraterna in i Vänsterpartiets säng, således illa bäddat för en valseger 2014, 2018….försvagning av länken mellan fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen och sannolikt frestande för Moderaterna. Kanske rentav värt att offra några kärnkraftverk på.