Recensenten: Sahlin saknade passion

"Mona Sahlins tal var bra och klassikt, men det var tydligt att hon läste från manus och inte från hjärtat, vilket ligger henne i fatet. Det saknades passion, särskilt i jämförelse med Fredrik Reinfeldt (m) och Jan Björklund (fp), som båda hade fler politiska käpphästar och mer krut.

A-kassan, socialbedrag och betygen är inga nyheter. Jag hade förväntat mig att hon skulle prata mer om en enad rödgrön politik. Både Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund har, i sina tal, pratat om alliansen som ett enat ”vi”. I Mona Sahlins tal fanns ingen rödgrön motsvarighet. Det är uppenbart att hon är pressad, eftersom hon istället pratade om henne själv och om sitt eget parti.

En styrka med talet var att hon tog upp Svergiedemokraterna, men även att hon radade upp alla de gamla sossarna och lyfte upp deras bravur. Det liknade förvisso mer en historiebeskrivning, men var ett sätt för henne att identifiera sig med gamla Socialdemokrater och på något sätt knyta ihop säcken. Problematisk är dock att hon tog upp så mycket siffror och statistik, särskilt bland hennes kvinnliga väljare som till större del är intresserade av de mjukare frågorna.

Eftersom hon är aspirerande statsminister gör hon anspråk på att vara regeringsduglig, men jag noterade att hon inte, någon gång under talet, nämnde finanskrisen, vilket var märkligt."

oskar

rahlenoskar@gmail.com

Dela inlägg

Kopiera länk