Gårdagens Uppdrag Granskning, som drivit tesen att barnrättsorganisationer kraftigt överdrivit siffrorna om barnfattigdomen i Sverige, har väckt stor uppmärksamhet.

 

Innan reportaget sändes valde en av organisationerna som granskades, Bris, att helt backa och sluta använda begreppet barnfattigdom, något som fått Julia Finnsiö, ledamot i kommunfullmäktige i Stockholms stad för Miljöpartiet samt konsult på Reformklubben, att reagera.

 

I en debattartikel i Svenska Dagbladet kritiserar hon, tillsammans med två andra unga miljöpartister, barnrättsorganisationen som hon menar har ”vikt sig alltför snabbt”.

 

Vändningen är problematisk och bidrar bara till att förvrida diskussionen. Enligt artikelförfattarna är det ett svek mot barnen.

 

– Problemet är att det här skymmer diskussionen. Vi måste prata lösningar. När man slutar prata om det, så skyms själva problemet. Det är en ganska märklig diskussion som kommit, om det överhuvudtaget är relevant att prata om de barn som faktiskt lever i stor utsatthet och i barnfattigdom. Då måste man ju se att det är ett problem, att man på det sättet inte pratar om barnen längre, säger Julia Finnsiö till Dagens Opinion.

 

I en intervju med Uppdrag Granskning förklarade Bris generalsekreterare Kattis Ahlström igår att de använt sig av ett begrepp som de själva inte myntat och att de ”inte riktigt insett innebörden av det”.

 

Julia Finnisö säger att hon inte riktigt förstår argumentet, då barnfattigdom enligt henne redan är en väldigt etablerad term.

 

– Om det är så att de inte förstått begreppet, då är det jättesynd. Men om det vore att man inte förstått, och nu har förstått det, varför skulle man sluta använda det? Jag tror inte att det är något märkligt i att barnrättsorganisationer använder begreppet barnfattigdom.

 

Enligt Bris ska de istället använda sig av uttrycken social och ekonomisk utsatthet.

 

– Barnfattigdom används av många organisationer och i stor utsträckning inom politiken. När man väljer att offentligt inte använda det begreppet längre så ger det en viss signal, särskilt till folk som menar att man inte behöver använda det som term eftersom man bara kan prata om absolut fattigdom, om det är barn som svälter eller inte har några kläder. Men så ser det inte ut i Sverige, där betyder barnfattigdom en sak. Det är kopplat till relativ fattigdom.

 

– Vi vill helst att man ska prata om barnfattigdom. För det existerar i Sverige. Problemet när man inte pratar om barnfattigdomen blir att de som inte har barnfattigdomsbekämpning högst på agendan blir berättigade i sin sak. Vi anser att man i stor utsträckning ska använda begreppet.

 

– Jag kan inte ha jättemycket kommentarer om vad ett public service-program gör, men jag tycker att man borde ha gjort större skillnad på absolut och relativ fattigdom. Jag har själv sett relativ fattigdom, haft vänner som levt i det. Det är väldigt allvarligt och problematiskt och kan inte avfärdas.