”Moderaterna har det tydligaste erbjudandet till medlemmarna”

För ungefär 10 år sedan konstaterade SNS Demokratiråd att de det inte skulle finnas några partimedlemmar kvar 2013, i varje fall om partierna fortsatte att tappa medlemmar i samma takt som då. Riktigt så lär det förstås inte bli. Men med undantag för Miljöpartiet, och sannolikt Sverigedemokraterna, som dock båda börjar från en mycket låg nivå jämfört med de gamla partierna, är det fortsatt svårt för partierna att locka till sig medlemmar. Det innebär en ordentlig utmaning för partierna – för behovet av medlemmar har knappast försvunnit.

 

Även efter att den initiala entusiasmen över Obamakampanjen lagt sig är det uppenbart att medlemmar kan vara en stor tillgång ur ett kampanjperspektiv. För både moderater och socialdemokrater illustreras detta inte minst av fiaskot i EMU-folkomröstningen, där ja-kampanjen så gott som uteslutande förlitade sig på en professionell kampanjorganisation utan gräsrotsinslag. Men behovet av medlemmar handlar också om rekryteringen till de 63 000 uppdrag i kommuner och landsting som partierna måste tillsätta efter varje val. Medlemmarna fungerar dessutom som en naturlig rekryteringsbas för den allt större gruppen politiska tjänstemän, både på nationell och kommunal nivå.

 

Givet partiernas medlemsutveckling är det lätt att anta att människor saknar intresse för att engagera sig partipolitiskt. Förra året presenterade dock statsvetarna Gissur Erlingsson och Richard Öhrvall en undersökning som visade att det finns en utbredd latent villighet att engagera sig kommunalpolitisk. Utmaningen för partierna blir med andra ord att frigöra det latenta engagemanget hos medborgarna.

 

Det innebär att partierna på ett helt annat sätt än tidigare måste fundera över vad det är man erbjuder de som är intresserade av att bli medlemmar. Tidigare har det räckt för partierna att erbjuda en ideologisk gemenskap och social samhörighet. Men allteftersom de klassiska ideologierna förlorat mycket av sin attraktionskraft blir det allt ovanligare att människor går med i ett parti enbart för att visa ideologisk och politisk tillhörighet. Det som lockar med partierna är snarare de faktiska möjligheterna till påverkan – eller om man så vill politisk maktutövning – som partierna kan erbjuda, och som skiljer ett partipolitiskt engagemang från andra typer av politiska engagemang.

 

Det parti som kanske kommit längst när det gäller att konkretisera erbjudandet till nya medlemmar är Moderaterna, som numera värvar medlemmar genom så kallade traineeprogram där det uttalade syftet är förbereda deltagarna för förtroendeuppdrag eller professionellt politisk arbete. Men även den socialdemokratiska kriskommissionens förslag att partiet i större utsträckning bör använda sig av medlemsomröstningar både i sak- och personfrågor är ett uttryck för samma ambition att konkretisera erbjudandet och skapa värde för nya och befintliga medlemmar.

 

Denna utveckling innebär att partiernas karaktär förändras. I allt större utsträckning kommer partierna att bestå av människor som vill vara med och uppnå konkreta politiska resultat. Detta blir tydligt i de intervjuer med aktiva medlemmar i Miljöpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna som jag genomfört inom ramen för min forskning. För merparten av de intervjuade aktivisterna är rollen som förtroendevald för partiet central för engagemanget. Lite hårddraget skulle man kunna beskriva det som att partiengagemanget för dagens aktivister tenderar att bli ointressant utan konkreta påverkansmöjligheter i form av exempelvis kommunala uppdrag. Ingen nöjer sig längre med att dela flygblad och koka kaffe.

 

Av Svend Dahl, som arbetar med opinionsbildning på Lotsen Kommunikation och disputerar senare i år på en doktorsavhandling i statsvetenskap om medlemmarnas ställning i de politiska partierna.