Mattias Goldmann: Göran Hägglund får tid för barnen

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund talar under parollen ”Tid för barn”, vilket cyniker i publiken menar kunde handla om att Hägglunds tid i riksdagen snart är förbi och att han snart får tid över för barn och annat. För Kristdemokraterna, som i motsats till Centerpartiets ledare Annie Lööf inte med ett ord nämner sina dåliga opinionssiffror, är innebörden istället reformer som ska gynna utsatta barn.

 

Kristdemokraternas fokusering på kärnfamiljen är inte ny, och ordval som att ”Föräldrarnas roll behöver uppvärderas” känns igen från förr. Också beskrivningen av att barn till ensamstående föräldrar ”Inte är så happy happy” är ett eko av partiets betonande av kärnfamiljens värde. Men Göran Hägglund överraskar sedan genom att ta strid för att barnbidraget ska delas lika mellan föräldrar som har gemensam vårdnad. Därmed avslutas veckan som den började, med en politisk triangulering och utsträckta händer till väl avgränsade väljargrupper som traditionellt finns hos andra partier.

 

Som socialminister försvarar Göran Hägglund den avmonopolisering av vården som han genomdrivit, men Annie Lööf gör det med större glöd och nässprej, kanske för att Göran Hägglund vet att förbudet mot apotekskedjorna att stänga olönsamma apotek upphör lagom till valet.

 

Kristdemokraternas uppslitande ledarstrid märks inte mycket i Göran Hägglunds tal, men hans hyllning till de konservativa i Storbritannien är en tydlig flört med egna företrädare längre ut på högerkanten och en stark kontrast mot Annie Lööfs behov av att distansera sig från sin tidigare faiblesse för Margaret Thatcher.

 

”Frihet utan egoism” är Göran Hägglunds ord för dagen, och därmed är det väldigt trångt inom alliansen när de gäller att vara den ”medkännande högern”. Alla fyra partiledare har velat hamna här och förmodligen avlöpte Fredrik Reinfeldt bäst i denna disciplin med sina många historier från undersjuksköterskornas nattpass. Göran Hägglund var närmast kliniskt befriad från anekdoter som visade att han haft kontakt med verkligheten; ett tröttsamt grepp förvisso men kanske nödvändigt för en partiledare som ingen längre känner närhet till.

 

Göran Hägglund tycks inte ha noterat att socialdemokraterna redan talat, utan avkrävde Stefan Löfven på en lång rad besked, varav mycket i arbetsfrågor getts dagen innan. Stefan Löfven ännu inte gett besked i kvoteringsfrågan, som Göran Hägglund attackerade honom för, förlåter nog många väljare och därmed är det Göran Hägglund som framstår som avklädd, inte Stefan Löfven.

 

I en cirkusanalogi som gick för långt var Stefan Löfven både cirkusdirektören som krävde ”Största möjliga tystnad” och ”en cirkusulv i fårakläder”. Göran Hägglund har måhända inte varit på cirkus på många år, för när direktören begär tystnad är det just för att hans ensemble ska utföra stordåd ingen trodde var möjliga. Att likna Mona Sahlin vid den itusågade damen och Håkan Juholt vid den galna kanonkulan var både irrelevant – de har ju ingen roll i dagens socialdemokrati – och att sparka på dem som ligger, men Göran Hägglund är förlåten eftersom han ju också ligger pyrt till.

 

Mattias Goldmann, grön lobbyist