Vad tycker du om de politiska reportrarna som har bevakat valet?

– Ingen av de politiska reportrarna som i år bevakar valrörelsen tycker jag står ut från mängden, eller att någon har lyst med en särskild sjärnglans i år. Jag känner dock viss empati med reportrarna då skandaler, intressanta utspel och politisk polemik lyser med sin frånvaro, och inga journalister gillar att skriva artiklar på temat "trafiken flyter som den ska". Rapporteringen i de flesta medier har präglats av en känsla av krampaktig nyhetstorka och därför får pseudofrågor om regeringskonstellationer och dyklika frågeställningar större utrymme än de förtjänar.


Vilka har varit mest tongivande?

– SVT och TV4 når ut till flest personer och deras reportage, analys och frågeställningar blir således tongivande och viktiga. Dock är det andra aktörer inom andra medierna som på längre sikt sätter agendan och där är namn som Wolodarski, PJ Linder, Lena Melin, och Staffan Sillén tongivande och inflytelserika.


Vad kännetecknar bevakningen av det här valet?

– När den störta motsättningen i valet handlar om hur mycket pensionärsskatten ska sänkas, inser man att det skulle vara vitaliserande med nya utspel och ökad polemik. Resultatet av kompromisserna inom blocken har tagit udden av ytterligheterna – och kvar finns ett högerblock som gått åt vänster som möter ett vänsterblock som kompromissar åt höger. Bevakningen blir därefter – torr, grå och intetsägande. Denna avsaknad av intressanta politiska motsättningar gör att rapporteringen handlat mer om opinionsläget och olika tänkbara regeringskonstellationer (utifall att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen), istället för att låta den intressanta debatten om skillnader i ideologier och nyckelfrågor prägla rapporteringen.


Vilken har varit den största mediehändelsen hittills?

– Viktigast för den politiska debatten var presentationerna av de gemensamma valmanifesten. Aldrig förr har två block med två politiska plattformar och budgetar stått så tydligt emot varandra. De rödgröna utspelen om skattefinansierade butlers, clowner och Ohlys bröstpumpar har tacksamt tagits emot av borgerliga partier och deras nätaktivister. I övrigt har nätet inte haft en så stor plats i årets valrörelse som det skulle kunna ha. Visst märker man av utspel och spinnoffer på Facebook och Youtube – men svenska partier och medier har lång väg kvar att vandra här.


Vad händer medialt nästa vecka?

– Man kan räkna med fler rödgröna uppgörelser inom områden man inte är överens om och löften till offentlig sektor, barnfamiljer och pensionärer. Alliansen har garanterat sparat många utspel för att ge medierna något att tugga om varje dag fram till valet. Hela valet är dock en enda stor paradox: Samtidigt som det är den mest jämna och spännande valrörelse i svensk historia (bortsett från 2006) så har det samtidigt känslan av att vara den tråkigaste och minst innehållsrika valrörelsen i mannaminne. Finns det skandaler som hemlighållits kan dessa komma att släppas sista veckan för att få maximal effekt.
Håller Sverigedemokraternas starka siffror kommer media fortsätta att skriva om dem och deras eventuella vågmästarroll – Nästa vecka får de dessutom draghjälp av Pia Kjersgaard vilket kommer blir medialt intressant.


Vilket blir nästa stora avslöjande?

– Jag tror inte det kommer komma så många flera avslöjanden – de flesta korten ligger på bordet. Skulle det komma något stort avslöjande hoppas jag dock inte att folk byter parti på grund av en skandal sista valrörelseveckan: man bör rösta på det block man tror bäst kan sköta Sveriges finanser, som skapar jobb som tryggar välfärden.