Lojt och konfrontationslöst. Förutom frågan om sjukförsäkringar innehållslöst. Valrörelsens brist på spänning bäddade för Sverigedemokraterna. Martin Ådahl hyllar inte direkt valrörelsen.

– Den utvecklades tyvärr som förväntat. Alla körde vidare i samma spår. Jobbkrisen var helt frånvarande. Ingen hade en övertygande övertygelse om hur jobb ska skapas. På grund av detta släppte man fram Sverigedemokraterna. Blocken har dessutom varit dåliga på att hantera Sverigedemokraterna.

Det saknades inte ämnen inom jobbpolitiken att diskutera, anser Martin Ådahl.

– Det finns hur mycket som helst: sänkta arbetsgivaravgifter, reglerna på arbetsmarknaden, lärlingsplatser, lönebildning eller ingångslöner. Vänstern hade kunnat ta upp radikala vänsterförslag om att utöka offentliga sektorn. Den danska modellen flexicurity som gör det lättare att anställa och avskeda folk hade kunnat tas upp. Men de rödröna pratade mest om åtgärder och alliansen om skattesänkningar

Martin Ådahl är inte chockad över Socialdemokraternas tillbakagång.

– Det är inte så konstigt. Mona Sahlin hade inget förtroende, ingen auktoritet och gjorde det fatala misstaget att släppa in Lars Ohly i samarbetet. Hon försökte göra en Reinfeldt på Reinfeldt, men ändå inte, eftersom hon var för försiktig. I sin mittenorientering övertygade hon inte medelklassväljarna. Dessutom var själva reklamkampanjen skakig. Det hette Vi kan inte vänta. Det kändes som det var Mona Sahlin sin inte kunde vänta.
 

Kan Mona Sahlin sitta kvar?

– Nej. En person som anses vara ett supersänkte för sitt parti och inte förmått att förnya politiken och som folk undviker att rösta på. Det är klart hon avgår med dunder och brak. Problemet är att Socialdemokraterna inte har någon efterträdare. Pär Nuder?

Kristdemokraterna gjorde en ”hygglig valrörelse”.

– Göran Hägglund är en bra spurtare. Men Kristdemokraterna lyckas inte landa i om de ska vara konservativa och hårda mot kriminalitet eller mjuka och gulliga. Man kan inte vara allt på en gång. Och ”verklighetens folk” visade sig vara en återvändsgränd.

Folkpartiet kom inte in i leijonkulan denna gång.

– Utspelens mästare Jan Björklund har inte resulterat i någon leijonkung. Det finns ingen riktig kärna i Folkpartiets budskap och därför kommer man inte längre än skolpolitiken.

Centerpartiet gjorde en upphämtning. I alla fall i storstäderna.

– Kampanjchefen Michael Arthurson lyckades organisera partiet storstäderna. Partiet tog marknadsliberala röster från moderaterna. Miljöbråket mellan Maria Wetterstrand och Maud Olofsson blev en grej. Men vi får se vad som händer. Centerpartiet måste på landsbygden återskapa en känsla av att vara partiet som står upp mot överhögheten.

Däremot anser Martin Ådahl att Miljöpartiet var en ”enorm besvikelse” och inte förmedlade någon ”riktig känsla”.
Här är Martin Ådals förklaringar:

– Mona Sahlin drog ner även Miljöpartiet.

– Väljarna förstod inte vad Miljöpartiet står för.

– Mot slutet tappade Maria Wetterstrand. Hon blev oväntat rabiat. Auran föll. Och Peter Eriksson var en bifigur i hela valrörelsen.

Dock tog Miljöpartiet marknadsandelar.

– Miljöpartiet har fått belöning för att de har sagt ja till EU och slutat tjafsa runt med saker som att 15-åringar ska rösta och få medborgarlön. Frågan är om detta består med den unge Gustav Fridolin (tänkbart nytt språkrör).

Martin Ådahl tycks imponerad över Vänsterpartiets valrörelse.

– Vänsterpartiet har gjort en jättebra valrörelse med en impopulär partiledare och hopplös politik. Ingen trodde på dem. Men de gjorde ett fantastiskt val och har fått s och mp på knä i många symbolfrågor. Men detta knäckte också de rödgröna.

Den mest effektiva valrörelsen drev kanske Sverigedemokraterna.

– Under en lång period höll de på att drunkna i den allmänna debatten Reinfeldt-Sahlin, men folk tröttande på den. Då växte intresset igen för Sverigedemokraterna och särskilt när de dansade kring 4 procent så att det kunde bli en debatt kring det.

Här var de två blocken för passiva, anser Martin Ådahl.

– När anden väl var ur flaskan var det ett misstag att inte prata om dem och framförallt deras frågor. Burkaförbudet kom fram, men istället skulle partierna ha pratat om varför vi behöver invandring, vad vi gör för fel och vad som kan göras åt det.. De flesta personer hade tyckt det varit positivt om de fått intrycket görs något på invandrarsidan. Alliansen har flyttat integrationen till Arbetsförmedlingen, så det görs ju mycket.

Martin Ådahl är inte särskilt imponerad av Jimmie Åkesson som partiledare.

– Men det verkar fungera med en okarismatisk dammsugarförsäljare i Sverige Vi kanske är skrämda av politiker som Carl I Hagen och Mogens Glistrup.
Valet hade kunnat slutat annorlunda för Sverigedemokraterna.

– Det fanns ögonblick då de hade kunnat kollapsa. Som när deras reklamfilm kom. Den gränsar till lyteskomik och är så rasistisk att man baxnar. Alla som ser den måste tycka sd är lite knäppa, och det var synd att den censurerades. Men problemet är att en ung arg arbetslös Landskronakille hade att välja på en moderatmumin och en superkorrekt hbt-älskande Mona från Stockholm – valet hade behövt höger-vänster-strider som engagerat.