”Lycka – ett nytt fält för politiken”

Många läsare av min bok känner igen sig i bilden av meningslöshet, oro och ångest som breder ut sig.

Det finns ett så stort intresse för existentiella och psykosociala frågor att det faktiskt är egendomligt att de är så frånvarande i den politiska debatten. Politiker tycks inte intressera sig för hur människor mår, trots att det finns områden där god politik kan bidra till välbefinnande och lycka.

Den positiva psykologin, som jag skriver om i boken, har fått ett enormt uppsving de senaste åren. Det finns en mycket stark folklig uppslutning kring detta forskningsfält. Budskapet från positiv psykologi är att du kan göra saker i ditt eget liv för att hitta mening och välbefinnande. Du kan utveckla dina positiva personlighetsdrag och sträva efter att uppnå större moraliska dygder. Detta är väldigt annorlunda från vad politiken säger till medborgarna, nämligen att du inte kan påverka ditt liv som enskild individ utan måste ingå i politiska massrörelser och kollektiv baserade på till exempel din klass. Här tror jag att den folkliga attraktionen hos positiv psykologi delvis finns.

Vad god politik ändå kan göra är att skapa förutsättningar och miljöer för personlig utveckling, och att betona de sociala gemenskapernas betydelse för positiv hälsa. Skolan kan användas så att individen upptäcker goda karaktärsdrag som pekar mot dygderna vishet, tapperhet, humanitet, rättrådighet, återhållsamhet och transcendens. Dessa dygder har stor bäring på individers prestationer och relationer och ger dessutom skydd mot psykiska sjukdomar.
 

I dag har vi en situation i skolan där elever får beröm och bekräftelse utan att det finns substans bakom. Folkpartiets skolpolitik är prestationsbaserad, men utifrån ett nyttoperspektiv med argument som att kineserna inte väntar på svenska elever. Kristdemokraterna är mer inne på att normer och god karaktär är bra för personerna själva. I den politiska debatten finns mycket skräck för ord som dygder och riktlinjer, men den psykologiska forskningen jag berättar om i boken ger stöd för att det här har relevans för hur bra en person mår och klarar av livet.

 

Det är tyvärr väldigt mycket socialdemokratin som har rivit ner karaktärsfostran i skolan och signalerat till elever att man inte behöver anstränga sig och vara duktig.

 

Välbefinnande är ett helt frånvarande perspektiv inom arbetsmarknadspolitiken. Människor ska jobba för ekonomins och tillväxtens skull snarare än för sin egen. Men att till exempelungdomsarbetslösheten är så högär ett jätteproblem också eftersomarbetsplatsen som social institution har gått förlorad för dem. Många unga människor sitter bara och gör ingenting i ensamhet och blir sämre.

 

Det finns en viktig och, tycker jag, naturlig koppling mellan arbetsmarknadspolitik och socialpolitik. Det finns en mänsklig och psykosocial kostnad när människor står utan arbete. Det är konstigt att arbetslinjen bara handlar om det ekonomiska perspektivet. Arbete handlar inte bara om antal arbetade timmar, utan också om välbefinnande, personlig utveckling och mening i tillvaron. Det vore bra om det kom inspel från Kristdemokraterna och socialdepartementet i en bredare ansats att minska arbetslösheten, åberopande också de sociala aspekterna av frågan. 

 

Frågan om hur vi kan uppnå inte bara ett materiellt välstånd utan också ett andligt ligger mycket i tiden. Även internationella författare som skriver om detta möts av intresse och nyfikenhet. Politiker borde vara mindre fantasilösa och börja resonera om vad som skapar välbefinnande. Göran Hägglund (kd) twittrade i alla fall om min bok och tyckte att det fanns mycket att lära.