Debatten på Publicistklubben om yttrandefrihet, rasism och självcensur är över. Debatten med Lars Vilks drar publik och Café Panorama i Kulturhuset är för litet för alla som vill se och höra på Lars Vilks. En journalist från kulturredaktionen på Sveriges Radio kidnappar Lars Vilks i över en timme.
 
Jag frågar om han vill dricka något efter maratonintervjun med kulturradion.
 
– Bara en läsk, säger Lars Vilks.
 
Vi sätter oss ner. En biffig livvakt står över oss hela tiden. Minst fyra livvakter till bevakar honom på några meters håll.
Lars Vilks har byggt upp sitt varumärke. Jag frågar hur mycket han omsätter.
 
– Jag har blygsamma inkomster. Jag säljer målningar. För en målning tar jag högst 3 500 kronor. Jag säljer i snitt tre, fyra målningar per månad.
 
Vad kommer resten av pengarna ifrån?
– Det är det jag tjänar. 14 000 kronor om månaden. Det är det jag lever på. Jag har inte så stora inkomster. Jag lever på landet, säger Lars Vilks.
 
Lars Vilks berättar att han tidigare kunde klara sig hyfsat på att hålla föredrag. Men det är ingen längre som vågar bjuda honom. Dessutom har han gjort sig omöjlig i konstnärsvärlden anser han. Så det är ingen som skulle våga erbjuda honom professorstjänst.
 
Du har ändå ett starkt varumärke Lars Vilks. Kan du inte utnyttja det?
– Jag skulle kanske skaffa mig en gallerist. Då skulle jag kunna tjäna pengar. Det är ganska mycket byråkrati och krångel när man är ensam, säger Lars Vilks.
 
Vad är poängen med din konst? Att bygga ett eget varumärke?
– Det vet jag inte. Det är ganska riskabelt projekt.
 
Är du Sveriges Salman Rushdie eller känner du dig som en skurk?
– Jag är inte nån skurk. Att jag drar till mig sådana människor som kallar mig skurk, det är en del av mitt projekt. Mitt konstverk är inte teckningar utan alla de processer som även inkluderar den här intervjun. Vi sitter ju här för att jag gjort några teckningar.
 
Hur skapar man egentligen opinion som du har gjort?
– Jag var oskuldsfull precis som det var fallet med mina teckningar. Som den där SION-konferensen i New York. Jag tyckte det var spännande att få vara med och se vilka människor som samlas där. Jag fick resan betald. Jag ser det som en del av mitt konstprojekt.
 
Först var det ingen som brydde sig men sedan när det började dyka upp i medierna plötsligt skulle alla journalister vara med.
 
Är detta grejen? Att medierna göder dig? Att det tilltalar din fåfänga?
– Ja, det är klart. Jag har inte förväntat mig sådan uppmärksamhet. Och jag hade inte åkt iväg om Janne Josefsson från Uppdrag Granskning inte hade hängt med.
 
Men alla andra vill skippa Janne Josefsson? Folk går under när de få höra att Janne Josefsson är ute efter dem?
– Jag tyckte att det var det viktigaste. Att Janne Josefsson skulle med. Annars hade jag inte åkt. Jag ville ha en journalistisk granskning av saken och jag ville ha med en respekterad journalist för att göra det.
 
Vad tyckte du om Janne Josefssons reportage, om hans projekt om dig?
– Ja, det var bra. Jag tyckte att han gjorde vad han kunde av ett komplicerat material.
 
Tonchi Percan