Idag lyckades jag googla till mig det tråkigaste uttrycket jag någonsin varit med om:

"Om två människor är lika, är den ena överflödig"

Sen hittade jag ett ord som var ganska kul:

“Ankdamm”

Det var under jakten på subgrupper jag snubblade över det tråkiga uttrycket. Det ord som var ganska kul hade jag hört förut, ofta i samband med snack om Twitter och därför inte orkat lyssna vidare. Det var då det.

 

Det hela började dagen jag själv startade ett twitterkonto.            

I det här landet är det numera helt OK att ha en åsikt. En plattform som hjälpt till är just Twitter. Här hänger en hel del journalister och opinionsbildare som har åsikter. Vi börjar med journalisterna, som ju ska vara neutrala i sin bevakning av samhället. De verkar ha tröttnat på att stänga in sina känslor när de jobbar och har nu tillsammans satt en stor, fet stämpel på Twitter som säger OK TILL ÅSIKT. Här får de kasta av sig kläderna, sätta på sig mockasinerna, släppa ut håret och använda slipsen som pannband.

Ett exempel är Expressens chefredaktör Thomas Mattson – “Stänger tabloidbutiken för natten med en tanke till alla miljöp… förlåt, journalister som kämpar på med upplagorna som är kvar. God natt.”- vars underhållande tweets inte drar sig för att käfta emot, debattera eller poängtera åsikter till höger och vänster.

På twitter är politiska åsikter populära, likaså snackisar om sådant som kanske inte riktigt berör rikets uppbyggnad, men desto mer kultur och kanske även moral. Ett bra exempel är när författaren Björn Ranelid uppträdde på melodifestivalen med låten “Mirakel”.

 #mel2012 fullkomligt svämmade över med kommentarer om Björn Ranelid, hans solariebränna, spraytann eller vad det nu må vara och den låt han framförde. Den här gången var de flesta överens om att spektaklet var just ett spektakel och ingenting annat. Förutom statsvetaren Stig-Björn Ljunggren som tyckte:"Kul att Ranelid fått upp alla Janteidioter på banan. Skaffa er ett liv.”

Huruvida någon följde tipset och skaffade sig ett liv är idag oklart. Dock bidrog Stig-Björn Ljunggren till det som så ofta händer på Twitter. Och det är då riktiga mirakel sker. En konflikt blir till.

På twitter gillar folk nämligen att bråka. Det är ganska enkelt: Logga in och gå till attack. Skapa en konflikt där du involverar väldigt mycket snabel-a. Håll inte med, tyck precis tvärtom och säg saker du aldrig skulle säga till personen om ni träffades face-to-face. På tal om face-to-face, är det en lyckad konflikt kan den avslutas i en webb-tv-show, läs Schulman show, där ni reder ut vad ni bråkade om (tar ungefär en minut) och sedan går över till att prata om hur mycket ni respekterar varandras åsikter.

Så kan en subgrupp skapas. Av journalister. Med journalister. I ankdammen.

 

Jag har funderat på vad det är som driver på den här utvecklingen. Varför har vissa personer, till exempel Emanuel Karlsten, fristående skribent och medgrundare av sajten Ajour, över 12 000 följare? Emanuel Karlsten själv är ofta omnämnd med en nypa svart humor på sajten Bakjour, vars grundare av en ren händelse kallar sig för Kalle Karlsten på Twitter. Bakjours skribent verkar rent ut sagt förbannad på att vissa personer i Mediesverige har stort inflytande i ankdammen. Vissa personer som kanske fick detta inflytande just på grund av sitt flitiga twittrande. Så vad gör Bakjour med sina åsikter? Twittrar ut dem såklart.

Ibland tar fler opinionsbildare mod till sig och börjar twittra. De liksom närmar sig journalisterna med små plaskande ankfötter och åsikter. Inte för att det är någonting konstigt i sig, deras huvudsakliga syfte är ju att ha åsikter. Men se, det verkar inte journalisterna gilla. Det här var ju deras harem, deras lekplats med stämpeln OK TILL ÅSIKT som de skapat alldeles själva.

Dock måste lösnummer sälja och blir det alltför mycket webb-tv-debatt mellan journalister med åsikter kanske “svensken” tröttnar. Så journalisterna suckar, vänder bort spotlighten (bara någon timme, jag lovar) och börjar kartlägga de nya personerna som poppat upp. Det kan vara allt från datanördar till personer som gillar att åka på safari i Saltsjöbaden till de som tältar utanför Riksbanken, målar tavlor och grillar sojakorv. När media väljer att bevaka dessa subgrupper blir slutresultatet ofta smyckat – eller nedskitat – av en överlägsen suck. Artiklarna liksom stönar ett uttråkande, djupt narcissistiskt bröl av irritation och en längtan efter att spotlighten ska vändas tillbaka och blända igen.

Armhålan som var hårig var ju bara kul när journalisterna själva fick vara med och vifta. Ungdomarna som står där och protesterar med sina ansiktsmasker blir förvisso bra på bild, men vad de egentligen vill beskrivs med ett enkelt ord: nätaktivism. Orka förklara. Orka ens försöka förstå.

Om jag frågar mina vänner, “svensken”, som är advokat, läkare, lärare, civilingenjör och fast anställd på ICAs frukt & grönt, är det ingen som kan sätta ord på vad en nätaktivist är. Trots detta ser jag ordet nästan varje dag i media.

Detta leder i sin tur till att de nya opinionsbildarna inte längre vill svara på journalisternas frågor. Jag märker ett växande missnöje för media hos personer som nyligen skapat en organisation eller ideell förening. Förvånansvärt ofta känner jag av en ovilja till samarbete. “Vi kan nå ut till folket ändå utan medias hjälp, som så ofta bara innebär fel beskrivning av vilka vi är”, säger de till mig.

Samtidigt, i ankdammen, prickar journalisterna av listan på artiklar som måste skrivas och twittrar ut länkar så alla kan se att de faktiskt jobbar ibland också. Faktiskt låter de opinionsbildare komma till tals. Men det är sällan jag ser någon kontakt i form av ett snabel-a mellan journalisten och opinionsbildaren det står om i artiklarna. De har ju också twitter, så varför får de inte vara med i samma veva som artikeln twittras ut? 

Vilka är det vi journalister egentligen skriver för? Är det för varandra, oss själva eller mänskligheten?

För som det ser ut nu i ankdammen passar bara vissa ankor in. Och när jag tänker efter tycker jag inte längre att uttrycket "Om två människor är lika, är den ena överflödig" är så tråkigt längre. Det är bara inte sant.

Twitter förmedlar förvisso en fantastisk filosofi OK TILL ÅSIKT men stöter även bort vissa subgrupper som vill vara med och leka, vilket i sin tur speglas i media. Tänk på det när ni plaskar runt. Det försöker jag också att göra. Kwack.

Gabriella Lahti, redaktör