Enligt rapporten är det i endast 10 till 20 procent av ärendena som går till en nämnd som det finns alternativa lösningsförslag. Alternativa vägar utreds dock under själva beredningsprocessen av tjänstemännen men sållas oftast bort innan de når politikerna.
 
Förvaltningscheferna själva anger som orsak ”att det är uppenbart vilken den bästa lösningen på ett problem är”. Samtidigt konstaterar rapportförfattarna att det också är ”vanligt att politiska skäl utgör ett starkt motiv” där vissa, tänkbara beslut inte är möjliga att politiskt genomföra.
 
– Nämndledamöterna får ofta bara ett alternativ att ta ställning till. Det ser väldigt många som ett problem. Möjligen kan det leda till att fullt rimliga beslut inte ens diskuteras i nämnderna, säger en av rapportförfattarna, Martin Lundin, i en kommentar.
 
Martin Lundin har tillsammans med Jonas Thelander och PerOla Öberg undersökt hur beredningen går fungerar inom den kommunala verksamheten, med fokus på fyra områden: kommunstyrelse-, utbildnings-, arbetsmarknads- och miljöärenden.
 
Ett annat problem i den kommunala beredningsprocessen finner de i analyssteget där visserligen de flesta är nöjda. Jämfört med informationsinsamlingen är de dock inte fullt lika nöjda. I rapporten pekar de bland annat på att mer än hälften av de förtroendevalda i kommunstyrelserna inte anser ”att analyserna i åtminstone ganska hög grad kan bedömas som ordentligt genomförda”.
 
Bristerna i analysen kan förklaras med bland annat att handläggarna inte besitter tillräcklig analytisk kompetens, men kanske främst att det inte finns tillräckligt med tid, personal och ekonomi.
 
Men ett mer allvarligt problem har att göra med tjänstemännens vana att utöva ”självcensur”, något som är vanligare i kommuner som haft samma politiska sammansättning en längre tid.
 
Enligt rapporten ”friserar” förvaltningar analyser efter majoritetens önskemål, vilket förklaras med att de inte vill föra ”fram något som man får bakläxa på” och slösa resurserna. Samtidigt har oppositionspolitiker inte samma kontakter med tjänstemännen under beredningen.
 
Slutsatsen här är att tjänstemännen inte är fullt så ”fria” från politiker som kan antas.