Bengt Olof Dike menar att den borgerliga debatten är entonig och exemplifierar med Svensk Tidskrift. Detta är andra gången på kort tid som Dike målar upp Svensk Tidskrift som ett hot mot det goda samtalet, se Aftonbladet här. Frågan är hur debatten skulle se ut om fler gjorde som Dike och började svartlista debattörer bara för att de har någon form av koppling till exempelvis Timbro?
Svensk Tidskrift firar i år sitt 100-årsjubileum. Tidskriften har precis som Dike påpekar en historia att vara stolt över. Men när det gäller Svensk Tidskrift av i dag ger Bengt Olof Dike en ensidig och orättvis bild. Bara under de två senaste åren har Svensk Tidskrift publicerat texter av cirka 150 skribenter. Bland dem märks många som knappast kan kallas nyliberala, Staffan Heimerson, Maria Abrahamsson, Carl Otto Werkelid, Dilsa Demirbag Sten och Emil Uddhammar, för att nämna några.
Att en del av alla dessa skribenter har en koppling till Timbro, Sveriges största borgerliga tankesmedja, är inte konstigt. Vi upplåter inte spalterna specifikt åt Timbromedarbetare, men vi svartlistar dem inte heller, vilket Bengt Olof Dike tycks vilja göra. Svensk Tidskrift välkomnar skribenter som har något intressant att säga, må de sedan kalla sig nyliberaler, konservativa eller något annat.
På den punkten är det oklart vad Bengt Olof Dike menar – är det nyliberaler som ska fulas ut från all debatt, eller Timbromedarbetare? Hur ställer sig Dike exempelvis till att en sådan som Roland Poirier Martinsson – känd konservativ debattör och Timbromedarbetare – har skrivit i Svensk Tidskrift. Går det an, Dike?
Oavsett vilket är den typen av uteslutningsstrategi som Dike tycks efterlysa helt oförenlig med Svensk Tidskrifts ambitioner att bidra till en bred och öppen borgerlig idédebatt.
Av Maria Eriksson, chefredaktör Svensk Tidskrift, www.svensktidskrift.se
Dela inlägg
Utvalda kategorier
Rolf van den Brink
DO JOBB
Inga lediga jobbannonser.