Hej kära kollektivet i Maramö!
Skulle gärna varit med på plats i Maramö, men var tvungen att prioritera annat. Ni verkar ha det trevligt. Kan se framför mig hur ni fikar och pratar och lägger maktpussel i bygdegården medan de fyra partiledarna har möte i dagarna två. Ungefär som vi brukar ha det i Almedalen.
Jag tänker på en scen i filmen Tillsammans med ett mysigt kollektiv där de jublar lika mycket när motståndaren gör mål som när de själva gör det. Det är lite så det känns, vårt kollektiv bestående av journalisterna och partiernas pressfolk. Som om det vore bestämt i förväg hur spelet ska gå till.
Jag tänker på intervjukön till den politiska makthavaren. Först brukar TV4s team få göra intervjun, sedan SVT. Eller kanske turas de om att få börja? Så Sveriges Radio och Aftonbladet. Frågorna är ofta förutsägbara på temat hur den lilla människan, läs väljaren, påverkas av den politiska makthavarens aktuella utspel. Alla är kunniga och pålästa.
Under tiden har kanske TT fått info som nyhetsbyrån mejlar ut och som plockas upp av landsortspressen och dagspressen i hela riket. Aftonbladet och Expressen sänder på nätet, gärna direkt. Redaktionerna på TV4 och SVT dominerar sedan på prime time. Ju längre bak i kön till den politiska makthavaren, ju mer nischade medier med allt mer udda frågor. Nästa dag steks biffen upp igen, i dagstidningarna och i tv-sofforna, nu gärna kryddad med någon av landets många statsvetare. Den politiska pr-maskinen snurrar smidigt, alla vet vad som gäller, på presstaberna och redaktionerna. Alla vill komma hem i tid.
Rätt ofta uppmanas vi på vår lilla nischkanal Dagens Opinion av partiernas pressfolk att hämta citat från politikerna hos TT. Det blir smidigare så för alla. Inget extraprat för makthavaren. Inga extra frågor som kan stöka till det. Helt rätt tänkt av partiernas press-staber sett ur ett industriellt perspektiv. Med några få valda huvudkanaler, kan en politiker effektivt nå hela Sverige med samma budskap. Det är också rätt tänkt om pressavdelningarna tycker att mångfald bland medierna är en dålig idé och att en unison kanal är bättre än flera oliktänkande. Det blir smidigare så.
För partiernas pressavdelningar, inte alla men allt fler, ser det som sin huvuduppgift att agera interna pr-byråer och trycka ut budskapen på bästa och mest kontrollerade sätt. Förr hjälpte pressavdelningar medierna att hitta rätt information och person. Så kunde medierna liksom sköta resten själva. Det hinns nog inte med idag.
Mediebevakningen kring politiska stortillställningar följer en närmast ceremoniell rutin. Inför den kollektiva journalistsammankomsten ska någon först skapa snackisen och agendasättaren. Ofta är det någon toppolitiker som ska avgå. Det är tämligen ofarligt terräng. Alla politiker ska ju avgå. Frågan är bara när och hur. Under Almedalen 2010 gick Expressen ut med att Maud Olofsson skulle avgå. Det gjorde hon. Men år 2011. Inför Maramö driver både Expressen och Dagens Industri tesen att Fredrik Reinfeldt ska avgå för att ersättas av Anders Borg. Journalister vill visa distans till makthavarna gärna kasta lite konfetti i pr-maskineriet. Det är då undersökningar passar så bra. Som söndagens undersökning från TV4 och Novus som visade att värdinnan för Maramö, alltså Annie Lööf, ses som en belastning för partiet av 58 procent av väljarna. Så kan kollektivet av journalister och politiskt pressfolk citera och rewrita och retweeta varandra ytterligare en gång. Det blir smidigare så.
Det är ju självklart att partierna ska skapa en så bra mediebild av sin politik och sina företrädare som möjligt. Det konstiga är att medierna ofta glatt underkastar sig partiernas arbetsmetoder. För att det ger mest effekt för pengarna? För att redaktioner och presstaber är så sammantrimmade i sitt kollektiv att ingen reflekterar över att det kan finnas alternativa sätt att berätta på? För att alla känner sig så gynnade av att höra till kollektivet att ingen vill förstöra den eviga festen, som just nu lockat närmare 60 journalister till Maramö.
Hittills känns det som om jag har prioriterat rätt. Fast jag önskar på något vis att jag hade fel och kommer att ångra för alla evighet att jag inte åkte.
Rolf van den Brink, ansvarig utgivare, Dagens Opinion
PS. Hälsa alla.
