Gustav Fridolin söker rörelsen

Efter att ha jobbat på pr-byrå, som journalist på TV4 och som lärare är Gustav Fridolin tillbaka till politiken.  Den gången var han 19 och den yngste riksdagsledamoten någonsin. I dag är han 27 och det har hänt en del sedan sist.

– Blockpolitiken har blivit central. Klyftan mellan väljare och valbara politiker har ökat. Debatten har blivit förenklad och fördummande, som när Göran Hägglund jämställer Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna.

Kaffe & Bulle. Det är namnet på Gustav Fridolins valkampanj. Han åker runt och ”snackar politik opretentiöst” i Hässleholm med omnejd .

– Jag bodde hemma under valet till EU-parlamentet. Där förknippas politik med problem och jobbiga tider. Det enda som fanns var en affisch för sd i Hässleholm. Jag kände att jag borde göra något och skapa engagemang. Det enda sättet är att möta folk öga mot öga. Många kan politik utan att tänka på det. De organiserar namninsamlingar. Men de reflekterar inte över att de själva skulle kunna ta emot namnen som politiker. Avståndet till poltiken är så stort.  

Han valde att komma till Miljöpartiet som också det har distanserat sig från väljarna i Hässleholm.

– Jag vill åstadkomma förändringar och få människor engagerade. Vi är ett rörelseparti utan aktiv rörelse. Miljörörelsen i dag består idag av akademiker med klipska utspel.

Den rödgröne politikern målar upp ett ganska svart framtidslandskap.

– Sverige rasar isär väldigt tydligt, med stora sociala och regionala grupper som inte ser någon chans att komma in. Det positiva är att vi är på väg in en miljöomställning på riktigt. Vi ser kommuner som investerar i biogas och allt fler som kör miljöbil.

– Folkhemmet är väl ett sådant mål, något som samhällsutvecklingen vreds åt.

– Det är ett mål skapat av pr-byrån.

– Bygga nya bostäder, lägga järnvägsräls…hade det inte varit valrörelse hade jag sagt att vi står vid ett vägskäl. Sedan 90-talet har Sverige dragits isär mellan fattig och rik, mellan city och förort, mellan stad och land. Förtroendet för de offentliga trygghetssystemen har försvagats. Antingen fortsätter vi åt det hållet med en svag välfärd där de när sammanhangen avgör vilken trygghet du har eller också återknyter vi till de liberala idéer från 1700-1800-talet där en anonym stat förser medborgarna med trygghet.

– Erik Gustaf Geijer var den konservative mannen som blev liberal och lade den ideologiska basen för välfärdssamhället.  Det var i grund och botten en frihetsidé om att göra sig fri från de makter som fanns där. Det är i grunden samma tanke som Timbros fuckoff money, man ska kunna säga fuckoff till den styrande makten. Så byggdes välfärden ut.  

– Det är intressant att de som talar om att vi har ett finansieringsproblem genast vill ha privata system. Då finns det pengar. Så antingen tar man in dem efter behov gemensamt eller så betalar var och en för sig. Utvecklingen går mot att vi måste ta in mycket mer. Men kostnaderna för utslagningarna är också mycket stora. Skandia har räknat ut att en ung person som hamnar utanför systemet kostar 15 miljoner kronor under sin livstid. Så ska man undvika kostnader ska man investera.

– Det finns en väldig visionslöshet. Det är ett problem att partierna gör upp i slutna rum och presenterar färdiga lösningar för väljarna. Jag hoppas och tror att blockpolitiken är vid vägs ände. Efter valet finns i princip vara ett block. Det som vunnit. De andra partierna får fundera igenom hur de ska arbeta. Jag ser framför mig ett grönt gränsöverskridande alternativ som växer fram stark, ungefär som Écologie i Frankrike. Det behövs ett grönt alternativ som är betydligt bredare än något parti i dag och som kombinerar klimat och solidaritetsfrågan, ett parti som är ett alternativ både för den globala klimatförsörjningen om ett decennium och för familjens försörjning i slutet av veckan.

– Diskussionen om jobb börjar ofta i fel ände. Det pratas sysselsättning för vuxna, men det är ju något som kan associeras till dagis. Det handlar inte om det. Det finns så mycket jobb som inte blir utfört i dag, inte minst inom äldreomsorgen och i miljöomställningen, men någon måste agera motor och det kan bara staten. Mycket kan samordnas. Till exempel startade Peab ett joint venture med Telge Fastigheter i Södertälje där folk på plats anställdes för att bygga. På så sätt kunde folk både komma in på arbetsmarknaden och få en känsla för sitt eget område.

– Mer riskkapital inte minst i miljötekniksektorn. Vi har tyvärr ett väldligt ansiktslöst ägande i näringslivet. Det innebär att aktiva ägare som väljer att tro på nya idéer är ganska ovanliga. Företagen är mer tjänstemannastyrda och tar inte några risker. Vi behöver därför se till att det finns riskkapital.

– Min vända i riksdagen är slut om jag får förtroendet nu. Då kanske jag är tillbaka som lärare igen. Jag är trygg i den rollen. Om jag är aktuell som språkrör? Det har jag ingen aning om. Men jag är inte blind och döv.

– Jag får fundera på det jag får frågan.

’Tre opinionsbildare som vi kommer att lyssna på om 10 år?
– Daniel Suhonen, chefredaktör för Tvärdrag, en traditionell rörelsesocialist med intressanta teser om det politiska projektet.  Annika Nordgren Christensson, om hon vidgar säkerhetsbegreppet till klimatfrågor. Eva Joly, som sannolikt är ny presidentkandidat för de gröna nästa år i EU.

Har du makt?
– Du lyssnar. Så det får jag förutsätta..

GUSTAV FRIDOLIN UTANFÖR JOBBET

Lyssnar på?
– Min fru är sångare i ett coverband och vi har en jädra massa cd hemma. Så i bilen lyssnar jag nu på Cornelius Vreeswijk och bygger på min lillgamla image.

Läser?
– John Ajvide Lindqvist.

Tittar på?
– Dålig på tv-serier. Så svaret blir dålig amerikansk action. Man behöver inte tänka en tanke.

Förebilder?
– Många. De stora just nu är de miljöpartister jag möter i skogarna som har engagerat sig i ett uppstickarparti som inte populärt vid alla fikabord man slår sig ner vid i obygden.

Drivkraft?
– Jag engagerade mig på 90-talet då många slogs ut i samhället . Nu igen så ser jag folkhögskolan elever som inte har blivit sedda. Ingen ska behöva bli förlorare på det sättet. Det är min drivkraft.