Själva delningsekonomin beskriver han som ett paradigmskifte.
 
– Delningsekonomin handlar egentligen inte om att olika plattformar tillhandahåller olika tjänster utan det handlar om att miljontals människor har börjat få en vana och ställer krav på delaktighet, säger han och utvecklar:
– De företag som missar delaktigheten, missar hela paradigm-skiftet. Vi har ju gått in i en tidsålder där fler och fler människor förväntar sig att de är nära sina idoler, nära sina produkter, nära sin konsumtion. Det är därför exempelvis Apple har lyckats bygga en sådan fan-base. Även om Apple ibland har dåliga produkter, så tolererar kunderna dem för att de har en bra relation till företaget. Ungefär som man har till sin partner, jag älskar dig fast du har brister.
Delaktigheten leder till bättre företag är Daniel Daboczy övertygad om.
– Men det viktigaste är också att människor på riktigt får vara med. Vi har ju sett också att bolag som har riktig delningsekonomi har varit de som på riktigt bjudit in sina fans och kunder och bett de vara något annat än fans eller kunder, alltså deltagare eller delägare. Och det gillas av folket.
Fundedbyme startade 2010 baserat på experiment i crowdsourcing, Ideas of change. Tanken var att samla videos med idéer om hur världen skulle förbättras. Tanken var att det skulle komma in 300-400 filmer på några år. I stället kom exploderade inflödet av filmer. Världsbanken och tusentals individer skickade sitt videomaterial.
 
– Så vårt problem var inte video-content utan hanteringen och sedermera också finansieringen. När vi insåg att finansieringen var ett problem för oss insåg vi att det var ett problem för flera. Då tänkte vi att om vi löste finansieringen kan fler folk göra experiment som vi.  Och då upptäckte vi crowdfundingen av en slump i USA, en sajt som hette Kickstarter som lanserades i mars och vi påbörjade arbetet med vår sajt i maj.
Men den amerikanska modellen med donationer fungerade inte lika bra i Sverige som i USA.  
– Så vi tänkte väldigt mycket, vad kan vi göra istället för att anpassa oss till ett europeiskt eller ett nordiskt mindset. Och då var just ägande och delaktighet ett bra sätt att jobba. Har du pengar anses du vara smart i USA. I Sverige är alla lika under lagen. Så vi märkte att i Europa var det mycket lättare att satsa på finansierings-crowdfunding än det var i USA. Det dröjde till 2016 innan USA ändrade sin lag. Så vi har hållit på ganska länge. Gräsrötter var det ingen som hade hört talas om och delningsekonomi uppfanns några år efter vi satte igång.
Genom att ha varit tidigt ute har Daniel Daboczy erfarenheter av hur delningsekonomin bryts mot de befintliga strukturerna.
– Idéer kring delaktighet fanns ju redan i början av 2000-talet, om jag har ett verktyg kan jag låna ut det till min granne. Problemet då är att Skatteverket sa nej till det. De förlorar ju en intäkt om jag lånar ut saker gratis. Då går man tillbaks till feodalsamhälle, och det vill vi ju inte för vi vill ju ha ett skattesamhälle. Så skatteverket och staten var vi ju väldigt skeptiska. Dt skulle i så fall leda oss till en sorts ulandsmentalitet för skattereserverna skulle tömmas ut.
Sedan dess har det hänt saker.
– Politiken har penetrerats av en yngre generation och vi har blivit modernare. Men man har också kommit på hur man ska skatta en delningsekonomi. Det är inte löst, men jag tror man har fått ett bättre grepp om det, alltså att man ställer krav på beskattningen, man ställer krav på redovisningen och därmed tar man bort stämpeln av att det var ett mörkt svart hål innan.
Men delningsekonomin får större påverkan på samhället än skattesystemet.
– Delningsekonomin skapar förväntan på individnivå hela vägen ner i myllan. Det gör ju att folk kommer bli mer delaktiga i allt från politik till vad man handlar och liknande. Det är fantastiskt bra för konsumenten och för samhället. Dock skapar det en komplexitet och en kostsamhet som vi inte är vana vid därför att hela det västerländska samhället bygger på att 99 procent av samhället är passivt och följer politiken och företagen. Man har inte riktigt bett om att höra folks åsikter, och det är därför man har val vart fjärde år för att rösta och sedan är det stopp. Samma sak när det gäller företagen.
 
Kraven på delaktighet pressar systemen.
–  När en jättestor grupp människor vaknar och plötsligt kräver en annan typ av kommunikation och daglig relevans och inflytande skapar det tryck på systemet som man inte är van vid. För företagen innebär det att väldigt mycket tiden går åt till att hantera delaktigheten mot att kanske för tio år hantera produkten och sedan kommunicera det till konsumenten. Så delningsekonomin skapar dels frustration för äldre bolag som ej gjort om ställningen och skapar försprång för modernare bolag som ser en styrka i den kommunikationen. Vi kommunicerar dagligen med våra delägare, jämfört med andra som kommunicerar en gång per år på stämman. Det är klart att ett bolag som är van vid att kommunicera en gång per år känner frustration över att behöva kommunicera dagligen och vara konstant alert på minsta lilla fråga, så det tar ju fokus men för konsumenten som ju kan påverka i realtid, är det jättebra.
Delningsekonomins utbredning är också en av orsakerna till en ökad samhällsoro.
– När Barilla uttryckte sig negativt om homosexuella, slutade man köpa produkterna. Om man inte tycker om en politisk åsikt kan man i realtid förändra. Det är väldigt fördelaktigt för samhället, men skapar också en större oro för det finns inga konstanter längre, du kan ju byta politisk inriktning i ett samhälle på åtta år. Du kan gå från demokrati till diktatur, och från diktatur till demokrati på väldigt kort tid. Det kan skapa en oro på gräsrotsnivå som kommer utnyttjas av folk som kan utnyttja oroliga människor.
Det politiska systemet är inte förberett för detta.
– Det politiska systemet är ju inte vant vid sociala medier ens. Jag menar, det man ser där ute just nu. De människor som är de olika svansarna på olika populistiska partier, de fanns ju innan också. Men då hördes de inte och det var ingen som lyssnade på de och de hade inget direkt inflytande. Nu är de ju realtidsinflytelserika.
Politiken som berör delningsekonomin går trögt.
 
– Det var ju senast tre månader sen som finansmarknadsministern (Per Bolund, MP) ställde sig positiv till delningsekonomin. Nu har de släppt en 540-sidig bok som säger att de ställer sig positiva till det men de vill fortfarande reglera. Det säger ju en del om hur långsamt politiken har anpassat sig. Samtidigt har det varit tacksamt i Sverige för det är få gräsrotsinitiativ som har svartmålat politiken eller målat in politikerna i ett hörn. De flesta har ändå försökt jobba med politiken. Vi har aldrig sagt att det befintliga systemet suger utan att det funkar och att det finns undantag och vi vill gärna jobba för utvecklingen. Vi har inte ställt krav på subventioneringar eller skatteförluster. Till och med Uber, som tog den största debatten kring delningsekonomin, anpassade sig till slut och hade taxametrar och gula skyltar och ett annat skattesystem jämfört med till exempel Singapore som började slåss med regeringen, säger Daniel Daboczy, och utvecklar:
– Delningsekonomin som handlar om tjänster som Taskrunner, Taskrabbit och liknande har helt enkelt börjat betala skatt, de ställer krav på sina individer att de ska redovisa eventuella affärer. Så det vi har gjort med delningsekonomin är att vi har anpassat oss och försökt förbättra och förändra inifrån istället för att säga att allt det gamla är fel och bara det nya är bra. Då hade vi fått en enorm konflikt.
En annan konsekvens av delningsekonomin är att de för med sig rating-system där olika prestationer poängsätts.
 
– Kvalitetskontroll och ratingsystem är jätteviktiga, men det skapar också ett ratingsystemsamhälle vilket är jättefarligt. Jag beter mig annorlunda i en Uber än när jag åker med Taxi Stockholm. En Taxi Stockholm-chaufför beter sig annorlunda mot mig än Uber-chaufför. Det beror enbart på at vi har ett gemensamt ratingsystem. Tänk om man skulle få rejta allt från sin ICA-butik till gatorna till politikerna i realtid konstant. Det skulle leda till ett samhälle där alla går runt med falska leenden och hela tiden är måna om att rejtas. Samtidigt skulle samhället förbättras, transparensen är oftast bra.
Stora delar av lagstiftningen kan behöva skrivas om.
– Vår bransch påverkas till exempel väldigt mycket av aktiebolagslagen och den skrevs på 1930-talet och skrevs senast om 1993. Det var innan Facebook, innan Google och innan hela den här generationen kom. Så vi har redan där en obsolet lag som inte ens vet att det finns sociala medier eller tillåter oss att prata på sociala medier. Den här gräsrotsutredningen som kom beställdes som ett öppet projekt, men redan i början satte Per Bolund ner foten och sade att resultatet får inte påverka aktiebolagslagen. Så redan där hade man i förväg bestämt vad boken ska innehålla. Det var inte en öppen diskurs utan en instruktion hur vi ska förbättra oss utan att påverka. Viljan finns därute men den är inte alltid så snabbt och flexibel som vi vill.
Nästa steg för Fundedbyme är en börsnotering. Det kan låta märkligt att ett företag som är delaktigt i den nya delningsekonomin ansluter sig till ett uråldrigt system.
 
Börsen är ju crowdfunding egentligen. Tyvärr är börsen väldigt exkluderande och gammaldags. Det handlar inte om fysiska utan mentala hinder. Det är mycket processer som görs i onödan, bara för att man alltid har gjort det.

Men ni vill vara på börsen?
– Vi har ett antal orsaker till varför vi vill börsnotera. Vi vill lära oss processen så att vi kan förbättra processen för våra kunder som också vill börsnotera sig. Det är en jätteutmaning att notera sig.  Vi ser det redan nu och vilka kostnader vi tar och hur komplexa vissa saker är i onödan. Nästa bolag vi vägleder kommer att kunna undvika väldigt mycket.
Delningsekonomin har alltså tagit Fundedbyme från gräsrotsfinansiering till börsnotering.
– Hela vår målsättning, är att vi ska vara en sorts one stop shop för finansiering av företagare, allt från att du har en idé som behöver lite stöd till att vi tar dig till börsen till att du är på börsen. Det är vår långsiktiga strategi, men då ska det vara ett helt nytt sätt att tänka. Ett sorts modernare finansieringsretorik.